När tillgänglighet blir viktigare än konstnärlig frihet

Debatten om teckenspråkig scenkonst rör vid något avgörande. Den handlar inte bara om en enskild föreställning eller om graden av begriplighet. Den handlar om makt. Vem har rätt att fatta de konstnärliga besluten och på vems villkor? Det är ingen slump att debatten tagit fart i samband med De siste, som Riksteatern Crea kommer att presentera den 8–9 maj. För oss är detta inte en teoretisk fråga. Den rör ett konkret konstnärligt möte som vi både bär ansvar för och vill ta på allvar. Den kritik som lyfts i debatten synliggör viktiga erfarenheter av otillgänglighet och frustration. Samtidigt pekar den på något större än en enskild uppsättning: hur vi förstår relationen mellan konstnärlig frihet, tillgänglighet och makt. I flera inlägg, från Hilde Haualand till Øyvind Normann Madsen diskuteras tillgänglighet, kvalitet och döv definitionsmakt. Det är viktiga perspektiv. Men mitt i detta håller något på att förskjutas: från konstnärliga val till krav på anpassning. Döv scenkonst är inte ett tillgänglighetsprojekt. Det är en konstform. Och konst är inte alltid till för att vara bekväm. Döva är ingen homogen grupp. Vi har olika erfarenheter, olika visuella språk och olika estetiska preferenser. Därför kommer vi också att tolka och värdera scenkonst olika. Det är inte ett problem. Det är en förutsättning för att konsten ska kunna utvecklas. Begriplighet är inte ett moraliskt krav, utan är ett konstnärligt val. Det gäller också hur konst tillgängliggörs. Vilka uttryck som används, vilka språk som prioriteras och hur publiken bjuds in – allt detta är konstnärliga beslut. Och som alla konstnärliga beslut formas de av erfarenhet, perspektiv och intention. Därför är det avgörande att dessa val görs av dem som själva lever i den verklighet som konsten utgår ifrån. Det handlar inte bara om representation, utan om konstens möjlighet att utvecklas. Om valen inte bottnar i levd erfarenhet av dövkultur och ett fullt förankrat teckenspråk riskerar uttrycket att begränsas och konsten att stanna i det som är begripligt, snarare än det som är nyskapande. Det betyder inte att alla val kommer att uppfattas som rätt. Inom dövcommunityn finns olika erfarenheter och olika syn på relationen till majoritetssamhället. Det leder till olika konstnärliga riktningar, och ibland till oenighet. Men oenighet är inte ett problem. Det är ett tecken på att konsten lever. Problemet uppstår när diskussionen inte längre handlar om de konstnärliga valen i sig, utan om att i efterhand justera dem för att uppfylla krav på begriplighet eller inkludering. För i praktiken ser vi gång på gång hur konstnärliga beslut formas utifrån perspektiv som inte har sin grund i dövas erfarenheter. Det sker ofta med goda intentioner. Men resultatet blir att konsten anpassas innan den ens har fått tala. Att arbeta med teckenspråk är inte detsamma som att arbeta på dövas villkor. Döv definitionsmakt handlar inte bara om representation. Det handlar om rätten att formulera den konstnärliga visionen från grunden och att stå för den, även när den möter motstånd. Om vi menar allvar med att utveckla döv scenkonst måste vi flytta fokus. Från hur mycket publiken förstår, till vem som har makten att definiera vad som är värt att förstå. För i slutändan handlar det inte bara om begriplighet. Det handlar om vilken riktning konsten får ta. Och den avgörande frågan är: vem har makten att bestämma det? Vi ser fram emot att fortsätta den här diskussionen och att välkomna föreställningen och publiken till Stockholm.