- Samtidsdiskursen är faktiskt hotad i Norge

Två dagar senare befinner jag mig på Teaterhuset Avantgarden och Bastard – Trondheim internationella scenkonstfestival. Enligt den konstnärlige ledaren Per Ananiassen är det ett lite storhetsvansinnigt namn.

– Vi startade festivalen som en mygga som påstår att den är en elefant, säger han minuterna efter att han gett den lokala tidningen Adressavisen en vänlig men bestämd uppläxning för att få respekt för det program han har lagt. På förstasidan i dagens tidning är rubriken “Provocerande porno-stunt” om den gästande svensk-tyska gruppen Institutet. All publicitet är uppenbarligen inte bra, det här blev närmast en förolämpning av TAG som scen. Bastard spelar majoriteten av sina föreställningar utanför TAG, som annars har tre våningar som hyser en liten scen i källaren, en gammal tryckerihall. En foajé med en liten bar drivs privat som café. Kontorsdelen en trappa upp ovanför gatan har en anslutande repetitionslokal.

– När vi spelar på vår egen teater så kan vi ha fullt hus, då kommer den publik som också går på Trøndelag Teater. Det kräver mer av oss när vi ska försöka dra folk till andra spelplatser. Man måste vara strategisk i sin förmedling. Vi har bara en anställd för biljettsystem, presskontakter och PR. Vi har också de högsta reseutgifterna av de tre programmerande scenerna i Norge, men vårt utbud är lika digert som i Oslo och Bergen.

Brist på politisk entusiasm

–Det finns en brist på politisk entusiasm kring det vi arbetar med, också från kulturbyråkraternas sida. Vi bedriver lobbyverksamhet och berättar ständigt för dem vad vi gör. Det handlar inte bara om att spela i en butik, på gatan eller i någon lokal. Det handlar om förmedling. Vi kan inte heller förutsätta att vi har en så stor dragningskraft att folk bara strömmar till så fort vi gör något.

Sedan 2008 har TAG lyckats öka budgeten med 100%. De har nu åtta miljoner och kan arbeta mer långsiktigt än förr. Samtidigt är det svårt att dra igång projekt. Huvudregeln är att en teater inte kan söka projektmedel när man har tilldelats fasta anslag. Att till exempel starta ett tematiskt treårsprojekt går inte, det sker en form av institutionalisering med tilldelade anslag och teatern stelnar som form, menar Ananiassen. Grupperna som kommer till TAG måste få projektstöd för att spela i Trondheim, de måste verkligen vilja åka dit och spela. Som jämförelse har Trøndelag Teater omkring 100 miljoner i budget. En del av de större produktionerna tas också till Trondheim i samarbete mellan de båda teatrarna.

– Vi visar det som enligt min mening är den internationella scenkonsten just nu. Vi är med och tar ansvar för att den får bra villkor för att turnera.

Som programchef, eller kurator, vad är viktigast för dig? – Crossgenre är det viktigaste, med tonvikt på teater. Det står i våra riktlinjer. Teman är också viktiga. Föreställningar måste få leva sitt eget liv utan stängande kuratoriska grepp, men vi har försökt att engagera oss av tendenser, saker som flera konstnärer förhåller sig seriöst till och som är gemensamt för dem. Det handlar till exempel om historieförståelse. Hur historien blir konstruerad, nedbruten och byggs upp igen. Det är temat för årets festival. Scenkonsten har stor frihet i dag och det finns väldigt lite dogmatism. Jag har försökt att låta mig förföras av föreställningar.

– I Book Burning, av Hans Op de Beeck och Pieter de Buysser, finns ett behov av upplysning, att berätta historien, men också att visa på det dilemma som uppstår när du är så upplyst så att du blir maktlös när du har så mycket kunskap. Du blir en kastrerad intellektuell. Folk suger till sig information, iscensätter sig själva och gör sig odödliga i informationsströmmen. Man använder medierna för att ödelägga för andra och bygga upp sig själv. Per Ananiassen talar om att teatern måste förhålla sig självkritisk hela tiden, för att dess grepp och konventioner ska kunna belysas.

– Jag har försökt programmera med en slags institutionskritik, för att vi på ett sätt ska kunna häva oss upp på tårna för att komma vidare. Det lokala och internationella är det spänningsfält Avantgarden arbetar i. Utmaningen ligger i att berätta för folk att det är intressant att gå på en internationell produktion. Det lokala är det alltid lättare att få publik till. Att förmedla exempelvis The Nature Theatre Of Oklahoma från USA till en publik beskriver Per Ananiassen som ganska trixigt, paradoxalt nog med tanke på den höga kvaliteten i de uppsättningar gruppen gör.

Hotad samtidsdiskurs Jon Refsdal Moe tog över på Black Box Teater i Oslo efter Kristian Seltun 2009.

Med tanken på rivningen av BIT i Bergen och svårigheterna att få till ett nytt hus så rivs det också en hel del runt BBT. Stadsdelen Rodeløkka består mycket av gamla industritomter som nu görs om till bostäder. Gentrifieringen är här, Frejas chokladfabrik ligger kvar i närheten och stanken ligger ibland tung över kvarteren. Teaterns läge är ändå stabilt genom att hyresvärden nu vill skriva ett nytt kontrakt på 15 år.

– Rent praktiskt står samtidsteatern stark i Oslo, men det rivs en del annat. Till exempel alla repetitionslokaler i Oslo, och man lägger ner Teatervetenskapliga institutionen. Samtidigt kommer det en massa populistiskt slagg i media, säger Refsdal Moe. Det krävs en diskursutvecklande instans, menar han, en kommenterande intellektuell miljö som förmedlar förståelsen för scenkonsten till publiken.

Det är inget tvivel om att den nedlagda utbildningen på Oslo universitet är en del av den miljö som utgör en viktig del av publiken som frekventerar BBT. Det är också därifrån många medarbetare rekryteras. Jon Refsdal Moe har själv nyligen doktorerat där.

BBT är helt beroende av att det som de satsar på får offentligt stöd.

Norsk Kulturråd

– Den samtidsteaterscen som vi representerar är avhängig av ett bra samarbete med Norsk Kulturråd. De är de som sitter inne med produktionsmedlen. Det handlar om att utveckla samarbeten, inte att köpa in en massa gästspel. Vi går in med intentionsavtal och sedan går det genom kulturrådet och en del av det vi stödjer får pengar. Det som är läskigt är att inför 2013 så har det kommit en del nya personer i styrelsen där, och detta gör mig rädd för att kompetens ska försvinna. Plötsligt fick inget av de projekt som vi stödjer några pengar. Då är BBT genast ett stort, ja, jävligt stort problem, nu har vi inte någon riktig säsong längre. Vi måste hyra ut.

Norge har starka namn som turnerar just nu, också utomlands. Det är inga tillfälligheter. Så är den fria scenkonsten hotad i institutionsbyggandets Norge? Varför kan man inte också turnera runt på de många kulturhusen?

– Den fria scenkonsten är inte hotad i sig. Partiet Høyre är förtjusta i fri scenkonst. Men det sker istället en urvattning av begreppet. Arbeiderpartiet är institutionsbyggare, där det är stora projekt som favoriseras. 90% av alla fria grupper jobbar med helt andra saker än de som får plats hos oss på BBT. Samtidsdiskursen är faktiskt hotad i Norge, vi töms på fackkompetens, och så får man en organisatorisk modell att bedriva fri mainstreamteater i.

Vad vill publiken ha då, i Oslo?

– Det är egentligen inte intressant att bara nå en stor publik om man inte har något att säga den, säger Refsdal Moe. Det vi har klarat att skapa, vilket är mycket viktigt, är en image av oss själva som innebär att man kan se något hos oss och inte veta vad det är, idag när allt ska vara så genomskinligt. BBT har en status bland folk. Det är som den modernistiska drömmen om teater, där du upplever något unikt som bara kan äga rum i just det rummet. Kanske det är det som har dragit till sig yngre folk.

– Den bredare publiken kommer och ser Verk Produksjoner, de kommer och ser De utvalgte, de ser Tg STAN. Konsensusmentaliteten är stark, man kan inte bygga sin egen diskurs som ensamt teaterhus. Vi samarbetar. Man måste ha allianser med alla, man måste kunna appellera till alla möjliga slags människor. Jag tror att BBT har lyckats bygga upp en liten exklusiv publik, som gör att folk uppsöker oss just för detta, för att uppleva något annat, ett alternativ. Samtidigt som vi står i dialog till andra institutioner i andra delar av konstfältet. En av de mest frekventa besökarna är Nationaltheatrets chef Hanne Tømta. Hon är väldigt intresserad. Hon vet vart hon ska gå för att få med sig det mest intressanta. Och de har börjat göra samma saker som vi. De har också 10-15 gånger så mycket pengar som oss.

Dette var del 2 av den svenske skribenten og regissøren Svante Aulis Löwenborgs intervjuserie med lederne for de programmerende scenene i Norge. Tredje og siste del kommer i morgen.