Kroppslig musik

Det är läckert att beskåda dessa instrument som byggts efter Harry Partch ritningar, alla stämda efter hans egen 43-gradiga, mikrotonala skala. Instrumenten på Nationaltheatrets stora scen är grupperade runt ett centrum, med de största av dem i upphöjd position längst bak. Här finns en gigantisk basmarimba i fyra separata sektioner, två hembyggda orglar – Chromelodeon I och II, en så kallad Kasar som liknar en dödskalle, flera harmonium och glasmarimbor. Det är en hel arsenal av säregna skapelser. Efter en stund flyter ett vattenfall fram bakifrån, som tar sig i etager ner i mitten mot scengolvets bassäng. Visuellt och akustiskt porlande förstärker den handlingen på scenen. Karaktärerna använder floden som stig. Dödskallekasaren används som rituellt altare i förberedelsen för striden i första akten.

Förvridna budskap Ytterligt få saker sägs eller sjungs med ord, de vokala partierna är olika ljud. Delusion Of The Fury har två akter, i den första kläs två av musikerna till krigare, med presenningar och filtar. I den andra bärs en flock med får in, representerande en hjord, gjorda av skumgummi, tejp, wellpapp och plastsäckar. Det finns en hemmagjord, trashig känsla här, mitt i landskapet av instrument. Vad ska ensemblen föreställa? De bär olika huvudbonader som hattar, skyddshjälmar och mössor. I en scen är de klädda som mörka munkar i långa oljerockar, i en annan sitter de med en grön poncho slängd över axlarna som för tankarna till en orkester i Anderna. I scenen Time Of Fun Together är musiken verkligen bara för underhållningens skull, med ett jammande som pågår en bra stund. Det är folket i byn som har samlats. Absurditeten är konstant.

Förmedling av ett verk Regissören Heiner Goebbels presentation före föreställningen i Oslo visar hans självpåtagna roll som förmedlare. Här får vi ett exklusivt tillfälle att få se något som få har tagit del av sedan komponistens död 1974. Och det är ingen svår musik att ta till sig. Goebbels bidrar också till myten, genom att nämna Tom Waits, Brian Wilsons, Frank Zappas och John Lennons fascination inför Partch musikaliska värld.

Delusion Of The Fury inleds med ett långt parti, Exodium, utan att det händer så mycket mer än att musikerna lirar. Första akten är baserad på två japanska Noh-spel och beskriver två krigare som utkämpar en avgörande strid. Den ene har gått igen för att hämnas sin egen död. Hans son letar efter sin faderns vålnad för att få se hans ansikte. Krigarna har omsorgsfullt klätts på under stigande spänning och konstant musik. Det skapar en rituell känsla med klanger som vandrar genom rummet i en rumslighet jag sällan har hört eller sett på en operascen. Under striden cirklar krigarna sakta runt varandra. Vålnaden måttar ett dödande hugg och sjunger plötsligt sin enda replik: de är inte alls fiender utan den andre ska istället be för hans själ. Akten avslutas med ett Sanctus, där orkestern ironiskt avslutar historien. Musiken i sin täta mekaniska strävan framåt är så förvriden att man bara sitter med ett befriat leende på läpparna. Vreden är borta, hämnden blev det inget av.

Delusion of the Fury. Foto: Ultima

Lantlig rättegång En ensam och döv luffare sitter vid sin lägereld i The Quiet Hobo Meal i andra akten. Nerför floden kommer en gammal kvinna med ett skadat fårkid under armen. Hon försöker ge det till luffaren i gåva. Runt musikerna och instrumenten reser sig ett uppblåst berg i svart plast som bäddar in hela ensemblen på scenen. En vit spärrballongsliknande folie häver sig i fonden, likt en sol med morgonrodnad i en lantlig idyll. Historien är från Etiopien.

I partiet som kallas The Misunderstanding känner sig luffaren hotad av herdinnan och slår till henne. Hon går full av vrede till byn för att uppsöka lagen. Bybornas respektfulla hälsning av fredsdomaren i Arrestation, Trial and Justice är en festlig scen där en pappfigur seglar in, med snäll uppsyn och skägg, och misstänkt lik Harry Partch själv. Musiken får karaktären av österländsk bonderomantik av någon märklig kinesisk typ. Pappdomaren är döv och närsynt. Han säger att de ska sluta fred, gå hem som de äkta makar han tror att de är och ta med sig det vackra “barnet”. En av byborna talsjunger: “Oh how did we ever get by without Justice?”

Riten som uppvisning Det medlemmarna i musikFabrik gör är främst att vara goda uttolkare som ger sig i kast med en svårspelad form. Anledningen till att Partch nästan aldrig spelas är att det är en så stor apparat att få tag i hans instrument. Här har vi en stor insats från instrumentbyggaren Thomas Meixner.

Men det ska också blir bra teater av det. Eftersom Partch var en vän av österländska former, vilket man ser i hans val av teman och instrument, finns också hans krav på framförandet. Regissören Heiner Goebbels excellerar vanligen i frontalitet och centralperspektiv. Han bygger det visuella som en happening, tillåter att det oväntade och galna sker, fast det är planerat i detalj. Det får karaktären av uppvisning och visuell, musikalisk och dramatisk briljans.

Delusion of the Fury. Foto: Ultima

Harry Partchs gränssprängande stycke, som ger intryck av anarki, lekfull tomteverkstad och ett nytänkande i den sceniska och musikaliska formen, inbjuder istället till att någon lyfter spelet till magiska nivåer. Det har med urformer av mänsklig, ritualiserad kultur att göra. Partch hade en tro på musikernas funktion i det han kallade kroppens musik. Goebbels visar bara upp ritualen, publiken involveras inte på allvar. Här sitter åskådarna som beundrare av Partch och Goebbels mästerskap.

Musikens vagabond Det är ändå en teatermusikalisk händelse. Man kan se rätt in i kompositörens verkstad. Musiken är ypperlig och spelad med ett så friskt humör att det smittar. Att Ultimafestivalen har lyckats ta produktionen till Norge och Norden är en bedrift som kanske kommer att påverka musikteatern för lång tid framåt. Vi får se. Det var många i salongen som jobbar inom genren i Norge. Att få upp dessa lite bortglömda verk på scenen är viktigt.

Att kalla ett verk “Avledning av vreden” eller “Vredens villfarelse” är ett slags fredsprojekt. Delusion Of The Fury andas en sådan pacifistisk tro och rebellisk anarkism att den på alla sätt vill Det Goda. Kanske Harry Partch har funnit formeln för att göra människan lyckligare genom att gå sin egen fria, slingriga väg, som en musikens luffare.