S C E N E K U N S T
Kritikk Debatt Intervju Nyheter Kalender Musikk Dans Teater Opera Kunst Politikk
Svante Aulis Löwenborg – 3. april 2013

Frykter nedleggelser av kompanier


Publisert
3. april 2013
Sist endret
26. mai 2023
Tekst av

Nyheter

Programmerande scener Programmerande scener? Det låter kanske väl tekniskt. I Norge är det ett begrepp för en typ av scener, små institutioner, som med en konstnärligt driven profil tar hand om det som de nationella scenerna, landsdelsteatrarna och de regionala teatrarna inte gör. Sedan 1980-talet har de programmerande teatrarna utvecklats i takt med en allt större internationalisering på scenkonstfältet. De startade som scener med några få års mellanrum, med helt olika inriktning. Jag har intervjuat deras nuvarande chefer, samt en tidigare chef, under några dagar i Oslo och Trondheim under september 2012.

Bergens Internasjonale Teater, eller BIT Teatergarasjen som man oftast säger, startades av en grupp akademiker och studenter på universitetet i Bergen som en teaterfestival. Man hade en tydlig vilja att introducera och internationalisera scenkonsten i Norge. Under 1980-talet var det i Bergen det hände, på flera fält inom konsten. Festspelen i Bergen var redan etablerad som norra Europas största kulturfestival och man hade en livaktig konstakademi. BIT:s verksamhet är unik bland de tre teatrar som det är tal om här, eftersom profilen varit så tydlig redan från början. De har också alltid haft samma chef, Sven Åge Birkeland, vars programmering skapat kontinuitet och möjlighet att på lång sikt utveckla samarbeten.

Teaterhuset Avantgarden i Trondheim (TAG) startades av en sammanslutning av fria grupper för att ha ett hus att spela i. Med tiden har dessa grupper släppt greppet och den är inte längre konstnärsstyrd. Omkring 2000 började det bli en programmerande teater under Kristian Seltuns ledning. Just Seltun har varit en viktig person för denna typ av teaterhus då han studerade i Bergen och tillhörde miljön runt BIT och sedan blev konstnärlig ledare för TAG i slutet av 1990-talet. Till Black Box Teater i Oslo kom han 2001 och började då en långsam förändringsprocess på Aker Brygge, för att sedan flytta den till en gammal chokladfabrik på Rodeløkka i Oslo.

Black Box Teater startades 1985 som ett hus för medlemmarna av Dans- och Teatercentrum. Man fick då ett hus där de kunde få plats med egna projekt och spela där. Det fanns ingen profil, vem som helst med pengar kunde i princip hyra teatern. Kristian Seltun beskriver det som en “get-in” teater i den intervju jag gjort med honom. Många av de nu kända Oslogrupperna startade där, som Verdensteatret, De utvalgte och Verk produksjoner.

Det finns en del myter och fördomar om norsk scenkonst. En är att det finns en massa fria grupper i Norge med en massa pengar och att de spelar föreställningar utan text, att de ägnar sig åt det vi kallar performance i vidare mening, och inte så mycket åt teater. En annan är att institutionerna spelar en konventionell repertoar där Henrik Ibsen är rikslikaren. En tredje är att norsk dramatik bara är Ibsen – och så Jon Fosse – och sen någon litet uppmärksammad dramatiker från någon avkrok av landet. Intervjuerna jag gjort ger mig en helt annan bild. BIT, TAG och BBT kan sägas svara för den del av scenkonstfältet som utmanat dessa klichéer om teater i Norge. Det mesta är missuppfattningar. Även jag, som med min lite naiva fråga om avsaknaden av norsk dramatik och teatertext på dessa scener blir klart motbevisad av alla de fyra cheferna. Det har summa summarum satsats på och skapats mycket ny text även hos de fria grupper som spelat där. De skapar sina egna texter eller går in i samarbeten med dramatiker. Verk Produksjoners många uppsättningar av Finn Iunkers texter är bara ett exempel. Det arbetet är vad som har gjort gruppen till vad den är idag.

Vad Norge inte har är fria grupper med egna hus och egna scener. Här är det endast en frigrupp med en kommunalt subventionerad scen, Grusomhetens Teater på Hausmania i Oslo. Alla de andra är hänvisade till att spela på programmerande scener, i samarbeten med nationella institutioner eller turnerande på regionteatrar och kulturhus. Det finns inte kommunala driftstöd till teater. Det gör också på gott och ont att bredden faktsikt är stor inom scenkonsten.


Del artikkel
https://scenekunst.no/artikler/frykter-nedleggelser-av-kompanier
Facebook

– Europa är den sorgligaste kontinenten i världen just nu, mener Sven Åge Birkeland. Foto: Proscen

INTERVJU: – Vi kommer att se flera nedläggningar av kompanier, tror jag, sier BIT Teatergarasjens Sven Åge Birkeland til den svenske skribenten og regissøren Svante Aulis Löwenborg. Löwenborg har vært i Norge for å intervjue lederne for de programmerende scenene BIT Teatergarasjen, Teaterhuset Avant Garden og Black Box Teater.

Jag tar en kaffe på en uteservering bredvid domkyrkan mitt i Oslo med Sven Åge Birkeland, konstnärlig ledare för BIT. Vi sitter mitt i morgontrafiken. När vi ska börja ringer hans telefon, det är BBT:s chef Jon Refsdal Moe, som är upprörd. Samma morgon har NRK:s Kulturnytt kablat ut en ovetenskaplig undersökning om vad fri teater kostar, och trots att de presenterar missvisande statistik så blir det en stor sak i ett Norge där politiskt relativt starka grupperingar gärna vill lägga så mycket restriktioner som möjligt på att begränsa det fria kulturstödet. Vissa teatergrupper hamnar då i ett otacksamt fokus. I NRK:s reportage hävdas att Verk Produksjoner har oerhört stora anslag per sittplats, men statistiken är gamla publiksiffror i förhållande till gruppens nya 3-åriga miljonstöd, som ännu inte har använts i någon produktion. Sven Åge och jag diskuterar frågan en stund, och det är som att den träffar en sårbar punkt i problematiken i arbetet med den scenkonst som han och hans kollegor arbetar för.

– Du kan säga vad du vill. Europa är den sorgligaste kontinenten i världen just nu. Vi har utmaningar när det gäller ekonomin, misshandel av flyktingar, utmaningar när det gäller utbildning och inte minst har vi en tung populistisk – my god! – tung populistisk våg just nu och problemet är att motreaktionen rör sig på samma retoriska plan.

Språket blir infekterat av en ny terminologi? –Om man låter språket visa världen är det bara en tidsfråga innan man tänker så och vi har släppt in den räven in i hönsgården för länge, länge sedan, säger Sven Åge Birkeland. Egentligen är det “damage control” vi sysslar med nu. Vi har godtagit det som händer. Det är synd och skam och vi är otroligt fega. Det är relativt tryggt att vara få om man inte riskerar något, men teatermiljön handlar om risk, risk, risk, hela tiden, så det är faktiskt en plikt att inte ge upp. Vi är tvungna att ta tag i detta på ett sätt som vi inte gjort tidigare. Vi får på käften hela tiden.

Situationen för BIT har de senaste åren varit svår. Det kontaktnät och de teatergrupper som finns runt scenen utgör en av de mest vitala miljöerna inom scenkonsten i norra Europa. Den här scenen är inget mindre än berömd. Den riskerar nu att raseras helt efter att BIT:s eget hus revs 2008. Byggherren hade utlovat ett nytt hus, men gjorde konkurs under finanskrisen. Planerna har sedan varit många, och nu har en tomt utsetts för projektering, med stöd av Bergens kommun. Men det kan också hända att det aldrig blir byggt.

Huslös –Det påverkar hälsan, att dra runt och vara huslös är väldigt tungt. Det är fyra år nu. Med tanke hur de behandlar romerna här så är det ingenting. Men det är svårt för oss. Svårt att lägga ett program som ska locka en publik som hela tiden får leta upp oss, eftersom vi spelar i tillfälliga lokaler som vi måste hyra in oss i. Pengarna till programmedel blir också mindre, de blir alltmer centraliserade, och kreativa ekonomer sitter på viktiga poster. Inom Norsk Kulturråd finns det folk som inte vet vem Heine Avdal är. Internationellt tar det sig uttryck i att bara de mest envisa överlever. Vi kommer att se flera nedläggningar av kompanier, tror jag.

I Bergen har publiksiffran sjunkit till 10 000 per år från att förr legat mycket högre. Birkeland säger att om NRK:s Kulturnytt skulle gå på siffror från honom så skulle man kunna hävda att scenkonsten verkligen är för dyr.

– Jag måste, jag vill och jag ska samproducera för att jag har en så dålig situation just nu i Bergen. Det går inte att förlägga större produktioner dit. På grund av nya samproduktioner i andra städer har jag 70 000 i publik. Det är det ingen som säger något om.

Istället jobbar du i samarbete med Nationaltheatret i Oslo? – Jag hade lust att göra en historielektion för publiken i Oslo och hade några större samproduktioner på gång, och vi startade serien IKON på Nationaltheatret. The Wooster Group, Gisèle Vienne och Romeo Castellucci inviterades. Meningen var att kuratera något som spände över 40 års tid. Vienne och Castellucci hade varit i Bergen förr, men nu skulle de presenteras i Oslo.

Gilsèle Viennes produktion kom också till Göteborgs Dans- och Teaterfestival som del av det europeiska samarbetet NXSTP. This is How You Will Disappear har fått möjlighet att visas på 15 olika europeiska scener och festivaler. BIT samproducerar.

Om och om igen

– Politikerna skiftar, administratörerna skiftar, men vi sitter där fortfarande och arbetar med att introducera, om och om igen, säger nestorn bland skandinaviens kuratorer, en vänlig, intresserad och nyfiken man med stark hållning i de frågor han jobbar med. – Nationaltheatret ville inte ha något annat än gästspel, därför samproducerades gästspelen i Oslo tillsammans med grupperna och i de nätverk vi byggt med andra.

"Teatermiljön handlar om

risk, risk, risk, hela tiden"

Vad betyder egentligen enligt dig en programmerande teater för den sociala verkligheten, ja för själva stadsmiljön?

Sven Åge Birkeland blir eftertänksam. – Om vi kan erbjuda en stad eller en person ett perspektiv så har vi öppnat för det som man inte visste att man efterlyste själv, och då har man uppnått det vi behöver. Det är så enkelt att bli förnöjd, och att prata om diskurs och kontext, men det är aldrig någon som nyper dig i skinnet för att utmana din idé om vad denna diskurs eller kontext är för något. Om den alltid definieras av det bestående, så blir det fel. Vi behöver någon som sticker hål och retar oss, ger oss fart för att gå vidare. Jag tror att TAG, BBT och BIT i stor grad har förmågan att kommunicera på en-till-en-nivå med en relativt sammansatt publik. Vi erbjuder något folk är glada över. De kommer delvis till oss för att få reda på “Whats on?”, och den känslan är väldigt viktig. Vi är den sista platsen där denna typ av gemensam erfarenhet kan upplevas.

Också för att diskutera samtidsfrågor? – Det vi saknar är möjligheterna till det omedelbara, att man ad hoc kan hänga på på ett skeende internationellt, att det brinner på Balkan eller någon annanstans, och få med folk på det som har något att berätta om det. Men programmedlen är för små för det. Nationaltheatret och Dramatikkens Hus har kunnat göra det en tid. Jag skulle önska att BIT kunde fånga upp något av detta för att också på det sättet kunna göra en skillnad.

– Det handlar inte om att presentera något man gillar, utan att man värderar något som är bra och intressant över tid och att ta ansvar för samarbetet, att man så att säga leker med varandra ett tag. Vissa unga kompanier som hör av sig, där kan det kan gå två minuter och så har man utan att veta det lagt en grund för ett flerårigt samarbete. Andra kan man tala med i 5 år utan att det händer någonting.

Tg STAN

Ett talande exempel är den belgiska teatergruppen Tg STAN som visar på ett engagemang från alla de tre teatrarnas sida där samproduktioner har ägt rum under lång tid. Det handlar om att ta hand om vissa konstnärsskap.

Är BIT en slags konstnärlig agentur? – Nej, det är inte agent vi uppträder som, en agent tar ju betalt, en programchef eller kurator ordnar pengar och möjligheter för gruppen. Det handlar också om att följa dem i varierande tider av framgång och motgång. Men vissa grupper hamnar förstås i en slags upprepning som inte är fruktbar. Samarbetet stelnar.

Dette var del 1 i Svante Aulis Löwenborgs intervjuserie. Vi presenterer de andre i dagene som kommer. En kortere versjon av artikkelen er tidligere publisert i det svenske tidsskriftet Teatertidningen nr 1 2013.

Svante Aulis Löwenborg er oversetter, regissør, produsent og kunstnerisk leder for teater Cinnober i Göteborg.


S C E N E K U N S T
Utgiver

Scenekunst.no A/S Scenekunst.no er en redaksjonelt uavhengig nettavis for profesjonell scenekunst og tilhørende kulturpolitikk. Vi følger Norsk redaktørforenings redaktørplakat.

Scenekunst.no er medlem av Norsk Tidsskriftforening. Scenekunst.no er støttet av Norsk kulturfond. Fra 2016 er tidsskriftet organisert som et almennyttig aksjeselskap med NTO, PAHN, NSF og NoDA som eiere og bidragsytere. Fagforbundet Teater og Scene gir også årlig støtte.

Redaksjonen
Annonser

Vil du annonsere på scenekunst.no?

Kunnskapsmedia AS Sture Bjørseth +47 954 36 031 annonser@scenekunst.no