Programmerande scener Programmerande scener? Det låter kanske väl tekniskt. I Norge är det ett begrepp för en typ av scener, små institutioner, som med en konstnärligt driven profil tar hand om det som de nationella scenerna, landsdelsteatrarna och de regionala teatrarna inte gör. Sedan 1980-talet har de programmerande teatrarna utvecklats i takt med en allt större internationalisering på scenkonstfältet. De startade som scener med några få års mellanrum, med helt olika inriktning. Jag har intervjuat deras nuvarande chefer, samt en tidigare chef, under några dagar i Oslo och Trondheim under september 2012.
Bergens Internasjonale Teater, eller BIT Teatergarasjen som man oftast säger, startades av en grupp akademiker och studenter på universitetet i Bergen som en teaterfestival. Man hade en tydlig vilja att introducera och internationalisera scenkonsten i Norge. Under 1980-talet var det i Bergen det hände, på flera fält inom konsten. Festspelen i Bergen var redan etablerad som norra Europas största kulturfestival och man hade en livaktig konstakademi. BIT:s verksamhet är unik bland de tre teatrar som det är tal om här, eftersom profilen varit så tydlig redan från början. De har också alltid haft samma chef, Sven Åge Birkeland, vars programmering skapat kontinuitet och möjlighet att på lång sikt utveckla samarbeten.
Teaterhuset Avantgarden i Trondheim (TAG) startades av en sammanslutning av fria grupper för att ha ett hus att spela i. Med tiden har dessa grupper släppt greppet och den är inte längre konstnärsstyrd. Omkring 2000 började det bli en programmerande teater under Kristian Seltuns ledning. Just Seltun har varit en viktig person för denna typ av teaterhus då han studerade i Bergen och tillhörde miljön runt BIT och sedan blev konstnärlig ledare för TAG i slutet av 1990-talet. Till Black Box Teater i Oslo kom han 2001 och började då en långsam förändringsprocess på Aker Brygge, för att sedan flytta den till en gammal chokladfabrik på Rodeløkka i Oslo.
Black Box Teater startades 1985 som ett hus för medlemmarna av Dans- och Teatercentrum. Man fick då ett hus där de kunde få plats med egna projekt och spela där. Det fanns ingen profil, vem som helst med pengar kunde i princip hyra teatern. Kristian Seltun beskriver det som en “get-in” teater i den intervju jag gjort med honom. Många av de nu kända Oslogrupperna startade där, som Verdensteatret, De utvalgte och Verk produksjoner.
Det finns en del myter och fördomar om norsk scenkonst. En är att det finns en massa fria grupper i Norge med en massa pengar och att de spelar föreställningar utan text, att de ägnar sig åt det vi kallar performance i vidare mening, och inte så mycket åt teater. En annan är att institutionerna spelar en konventionell repertoar där Henrik Ibsen är rikslikaren. En tredje är att norsk dramatik bara är Ibsen – och så Jon Fosse – och sen någon litet uppmärksammad dramatiker från någon avkrok av landet. Intervjuerna jag gjort ger mig en helt annan bild. BIT, TAG och BBT kan sägas svara för den del av scenkonstfältet som utmanat dessa klichéer om teater i Norge. Det mesta är missuppfattningar. Även jag, som med min lite naiva fråga om avsaknaden av norsk dramatik och teatertext på dessa scener blir klart motbevisad av alla de fyra cheferna. Det har summa summarum satsats på och skapats mycket ny text även hos de fria grupper som spelat där. De skapar sina egna texter eller går in i samarbeten med dramatiker. Verk Produksjoners många uppsättningar av Finn Iunkers texter är bara ett exempel. Det arbetet är vad som har gjort gruppen till vad den är idag.
Vad Norge inte har är fria grupper med egna hus och egna scener. Här är det endast en frigrupp med en kommunalt subventionerad scen, Grusomhetens Teater på Hausmania i Oslo. Alla de andra är hänvisade till att spela på programmerande scener, i samarbeten med nationella institutioner eller turnerande på regionteatrar och kulturhus. Det finns inte kommunala driftstöd till teater. Det gör också på gott och ont att bredden faktsikt är stor inom scenkonsten.