Åpent brev til Hanne Tømta, teatersjef ved Nationaltheatret

I lördags postade Nationaltheatrets kommunikationschef i sin offentliga Facebook-feed ett citat, där en av Aftenpostens kritiker gör följande djupgående analys av mitt och teaterns arbete: “Teater er ikke bare for dem som liker tung litteratur (…) eller svenske regissører med langt skjegg og innadvendte ideer. Teater er for alle dem som digger å se drama live. Og det gjør de fleste av oss.”Hennes egen kommentar var “strålende sak” och “känner mig optimistisk”.

Citatet publiceras dagen efter att teaterchef Hanne Tømta och hennes ledningsgrupp, i tysthet och utan dialog med någon i det konstnärliga teamet, har beslutat att stryka vår produktion Double Feature från programmet med halva spelperioden kvar. I skrivande stund är kommunikationschefens inlägg på Facebook, vad jag känner till, den enda kommentar teatern har gjort i relation till beslutet. Både nedläggningen och Nationaltheatrets kommunikationsstrategi väcker frågor vars relevans sträcker sig långt bortom det här individuella fallet. Därför har jag formulerat mina tankar i ett öppet brev till teaterns chef Hanne Tømta.

Hej Hanne.

Direkt efter att jag fick höra om ert beslut att stryka Double Feature från repertoaren skrev jag ett mail till dig. Eftersom du inte har svarat skriver jag det här som ett öppet brev; de frågor vi diskuterar har helt enkelt blivit för viktiga för att de ska begravas i tystnad i din mailbox.

I efterhand har teaterns kommunikationschef försökt hävda att hon med citatet från Aftenposten ville lyfta fram Nationaltheatrets mångfald, och att hon och teatern är väldigt stolta över Double Feature. Vilket naturligtvis är en paradox. Att stryka halva spelperioden är inte ett sätt att visa stolthet över en produktion, och att göra det i tysthet för att i möjligaste mån undvika ett offentligt samtal är inte en gest som styrker mångfald. Så agerar en institution som varken förstår sitt offentliga uppdrag eller sin egen verksamhet, som saknar grundläggande kunskap om förmedling av konstnärligt arbete, och som saknar självtillit eftersom de innerst inne uppfattar att deras existensberättigande är byggt på biljettstatistik. När vi som skapar och producerar teater inte själva kan definiera och förmedla autonoma kvalitetskriterier placerar vi oss på ett sluttande plan som leder oss rakt in i en reaktiv opportunism, vilket är motsatsen till en fungerande institutions samhällsuppdrag.

Tystnaden kring beslutet är inte något nytt. Under hela arbetsprocessen har du konsekvent låtit bli att svara när jag försökt planera arbetet, du har inte ägnat en minut åt att diskutera vad det är för produktion vi ska göra tillsammans, vad arbetet innehåller eller vilken tematik det adresserar. Vi har faktiskt inte haft ett enda samtal sedan du för ett par år sedan bad mig göra produktionen. När vi väl var på plats i huset stöttades arbetet upp av ett antal fantastiska individuella insatser, men det skedde som ett resultat av deras personliga engagemang; inte på grund av utan trots teaterns organisation. Jag tar upp det i det här sammanhanget, eftersom jag uppfattar institutionens frånvaro i processen som den mest grundläggande orsaken till händelseförloppet. Individuella estetiska spektakel kan kommunicera sig själva som isolerade händelser, det är deras natur. Men reflektion och dialog förutsätter kontextualisering, kontinuitet och förmedling, och kräver därför att institutionen engagerar sig just som institution. Min kritik ska därför inte missförstås som att jag beklagar mig över institutionens konservativa karaktär. Tvärtom, mitt bekymmer är det faktum att Nationaltheatret inte fungerar som institution.

Den grundidé som teatern och jag kom överens om var en produktion som problematiserar begrepp som nationell identitet, och vad det i den kontexten betyder att vara en nationell konstinstitution. Därför har Nationaltheatrets sätt att fullständigt ignorera varje invit till dialog kring arbetet varit speciellt svårt att förstå. Jag har under ett års tid försökt inleda samtal om olika initiativ för att skapa kontext och referensramar till produktionen; vi har erbjudit seminarie-program, samarbeten med Kunsthøgskolen i Oslo och universitet osv. Ni har under hela den tiden inte gett någon som helst respons på mina förslag, och inte heller kommunicerat någon annan form av kommunikationsstrategi. Om ni inte har haft något intresse av att medverka i det samtalet, varför vill då Nationaltheatret överhuvudtaget göra projektet?

Du är ledare och representant för Nationaltheatret. Min roll som arbetsledare bygger på att du använder din auktoritet till att delegera ditt mandat till mig. Inte vid något tillfälle under processen har du som chef gett mig eller produktionen något som helst mandat, eller kommunicerat till teatern på vilket sätt du tycker att produktionen är en viktig del av teaterns arbete. Första och enda gången du visar dig är till första general-repetitionen där du, utan att diskutera med någon av oss inblandade, presenterar din analys av hur vi borde förbättra ett arbete som du inte har någon som helst kunskap om. Hur tänkte du att det skulle fungera?

Double Feature har fått positivt bemötande och fin kritik, samt även skapat frågor och undran. Det är precis som det ska vara. När ni nu väljer att stryka föreställningen från repertoaren gör ni det inte med konstnärliga argument, utan för att ni inte kan sälja tillräckligt mycket biljetter (tror jag, ni har ju fortfarande inte kontaktat mig). Ni tar beslutet bakom stängda dörrar, och ni verkställer det tillräckligt snabbt för att säkerställa att ingen av oss skulle kunna mobilisera den publik ni menar inte finns. Föreställningen skulle sammantaget ha behövt sälja runt 1200 biljetter för att nå en bra beläggningsprocent. Menar du verkligen att den publik som saknas för att Nationaltheatrets biljettstatistik ska se tillfredsställande ut inte finns? Det är klart att den gör, ni vet bara inte hur ni ska nå ut till den. Därför är det ännu mer obegripligt att ni tycker att ni kan kosta på er att ignorera alla våra förslag till att skapa en kontext och dialog som når utanför teaterns traditionella målgrupper.

Det är i perspektivet av detta som citatet från Aftenposten bör förstås. Att lägga ner en produktion för att teatern inte förmått engagera sig i dess tematik och referensram är dumt och ansvarlöst i sig. Att samtidigt entusiastiskt bekräfta en kulturjournalistik som bygger på polemiska motsättningar mellan svår litteratur, intellektuellt arbete och “vanliga människors smak” bejakar en fördomsfull populism som vi i dagens samhällsklimat behöver hjälpas åt att motverka, inte förstärka.

Det offentliga samtalet är i en snabb förvandling, och vi befinner oss idag i en värld som förväntar sig entydiga påståenden och starka upplevelser utan krav på nyansering, reflektion eller analys. Att i det landskapet hitta strategier för teatern som institution att fortsatt hävda världens komplexitet och mångsidighet är en stor utmaning. Nationaltheatret är en av de få institutioner som fortfarande har privilegiet att arbeta med väldigt generösa offentliga resurser. Att välja att möta utmaningar med att sticka huvudet i sanden, att undvika känslan av tillkortakommande genom att steg för steg undvika att konfronteras med utmaningen, är inte bara ett flagrant slöseri med offentliga resurser. Det är också politiskt farligt och innebär att ni viker undan för själva kärnan i det samhällsuppdrag som motiverar de resurser Nationaltheatret har. Om inte annat därför är nedläggningen av Double Feature djupt beklaglig.

Anders Paulin

Scenekunst.no har før og etter publisering av dette innlegget vært i kontakt med Nationaltheatret og åpnet for kommentar eller tilsvar til Anders Paulins innlegg. Informasjons- og redaksjonssjef Øystein Hygen Christensen ved teatret melder tirsdag kveld via epost:

“Nationaltheatret deler ikke virkelighetsbeskrivelsen gjengitt i Anders Paulins leserinnlegg. Vi har ved flere anledninger forsøkt å komme i dialog med Anders, men han har heller ønsket å gjøre dette via et leserinnlegg på scenekunst.no. Vi kommer naturligvis med vårt tilsvar så snart som mulig.”.