Til teatersjef Hanne Tømta

Till Hanne Tømta,

Jag riktade en antal frågor till dig i ett öppet brev här på scenekunst.no för en dryg månad sedan. Du har fortfarande inte svarat på brevet, men för ett par dagar sedan kommenterade du brevet i en intervju i Dagbladet.

Jag har läst intervjun ett par gånger och försökt förstå din egentliga ståndpunkt. Och så vitt jag kan se så använder du ditt offentliga svar till att säga att du inte vill svara. Du motiverar din hållning med att du inte vill evaluera projektet eller nedläggningsbeslutet i media. Men själva nedläggningen är ju inte alls det som är kärnan i min kritik, den är ju bara resultatet av teaterns nonchalans. Problemet är inte i första hand att, eller hur ni förkortade produktionen “Double Feature”. När jag argumenterar att Nationaltheatret inte förstår sitt uppdrag är det för att ni inte visste hur ni skulle engagera er under själva arbetet.

Jag är i princip helt enig om att det skulle varit mycket bättre om vi hade haft en dialog inom teatern istället. Problemet är bara att du så konsekvent inte har svarat på några inviter till dialog, varken innan eller under själva arbetet. Du har under ett par års tid passivt och i tystnad ignorerat produktionen så konsekvent att det till slut blev obegripligt varför den fanns just på Nationaltheatret. Nedläggningen är på så vis bara en konsekvens av ditt tidigare agerande. Att du först ser till att det inte finns någon möjlighet till konstruktiva åtgärder, och när allt är över ber om en intern dialog framstår därför som ganska provocerande. Det tror jag egentligen att du förstår.

Min kritik handlar alltså inte primärt om nedläggningen i sig, utan att Nationaltheatret visar upp en så fundamental okunskap om produktion, förmedling och kommunikation av konstnärligt arbete. Nationaltheatret kan helt enkelt inte skilja på försäljning och förmedling, och ni agerar därför utifrån den osäkerhet och brist på självtillit som uppstår när en inte har några verktyg för att formulera autonoma kvalitetskriterier för sin egen verksamhet. Det ni saknar är grundläggande underlag för hur en organisation får en kollektiv process att röra sig mot ett gemensamt mål: Vad är det vi vill vara bra på i just det här specifika projektet? Och hur organiserar och förmedlar vi arbetet för att kunna uppnå det resultatet?

På det sättet är inte Nationaltheatrets inkompetens ett unikt problem. Tvärtom, ni är ett väldigt tydligt exempel på det populistiska trauma som drar som en tsunami genom hela den offentliga sfären. Här skiljer sig inte teaterinstitutionen från andra offentliga institutioner. På samma sätt som vår tids djupa politiska kris skapas av politiska partier som ängsligt frågar sina väljare vilken politik de ska föra, så skapas också teaterns kris av institutioner som frågar sin publik vilken teater den vill se.

Den här problematiken är central för vår förmåga att tänka politik och konst som en del av hur vi tillsammans skapar och förvaltar ett offentligt, gemensamt rum. Det är det väsentliga innehållet i de frågor jag försökte formulera i mitt öppna brev. De frågorna är fortfarande obesvarade.

Anders Paulin