Idé og koncept Inger Buresund og Yngvar Julin
Dramatiker Liv Heløe
Regi Petter Næss
Regi / koreografi Un-Magritt Nordseth
Scenografi Ane Elene Johansen og Yngvar Julin
Ljusdesign Øystein Heitmann
Kostymdesign Ann-Jorunn Pedersen
Maskdesign Leo Thörn
Videodesign Sabina Jacobsson
Komponist, sanger og musikalsk leder Johan Sara jr.
Ljuddesign Kolbjørn Lyslo og Jim-Oddvar Hansen
Kapellmästare og musikalsk ledare, ute Håvard Hotvedt
Utövare: Isak Bakli Agien, Geir Martin Damsgård, Ingrid Mikaelsen Deinboll, Emilie Elstad, Kristian Fr. Figenschow, Tove Oppegård Flæsen, Jørn Fuller-Gee, Tuva Frydenlund, Frida Lydia Hansen, Liv Hanne Haugen, Jennifer van der Hart, Kristine Cornelie Margrete Hartgen, Ludvig Herstad, Ketil Høegh, Guri Johnson, Inge Kolsvik, Sigmund Lahn, Vera Østbye Lysnes, Harlad Bakkeby Moe, Bao André Nguyen, Bodil Onsølen, Nasra Omar, Peder Emil Sandøy, Mariama F. Kalley Slåttøy, Marita Isobel Solberg, Åsne Storli, Frida Mathea Sørbøe, Hege Holte Østbye och Ingvild Østgård.
Texten är baserad på premiärföreställningen 15.9.18
Hålogaland teater satsar stort i höstens första uppsättning där hela huset fylls av Sykle i snøstorm, en vandringsföreställning som markerar UiT Norges arktiske universitets 50-årsdag.
Föreställningen består av fem fristående delar som alla har universitetet eller forskning som gemensam nämnare. Det startar i det narrativa på storscenen med historien om universitetets tillblivelse, och avslutas i det abstrakta och icke-verbala ute på en fiskodlingsanläggning vid kajen nedanför teatern. Däremellan slussas publiken upp på och in bakom teaterns scener och upplever tablåer och situationer som skiljer sig starkt från varandra i tilltal och atmosfär.
Pedagogiskt om utbildningsinstitution
Det hela startar med den visionära läkaren Peter Hjort som trots politiskt motstånd grundade universitet i Tromsø. Tonen för en spektakulär afton slås an på en gång. Åskådarplatserna är placerade bland tidsenlig 70-talsinterör uppe på storscenen, en videoprojektion täcker ena sidoväggen och skådespelarna är placerade runt, framför och ovanför publiken. De två korparna från universitetets logotype levandegörs av två skådespelare i vajrar från taket och kommer inflygande med goda råd till Hjort i hans tvivlande stunder. Det är teatermagiskt och samtidigt informativt intressant, men som teaterupplevelse blir det något platt i sin avsaknad på motstånd och konflikt. Facit ligger i handen, universitetet står där det står, så det är lätt att skratta efterklokt åt politiker och andra oförstående ”søringer” som inte hade tro på att det fanns kompetens och underlag för ett universitet i Tromsø. Berättelsen genomsyras av lokalpatriotism, och på nordnorskt vis inkluderar den en god del självironi och befriande humor.
Scenkonsten för barn får ibland tåla kritik för att vara mer motiverad av pedagogik än konstnärliga val, något som av naturliga orsaker sällan sker med föreställningar för vuxna. Men när skådespelarspirorna i ungdomssatsningen Lille HT gör entré tillsammans med dansarna vinglar det på gränsen till att bli uppfostrande. De unga utövarna gör en utmärkt och modig insats när de ger sig ut i publiken och presenterar sig som studenter från olika studieinriktningar och studieplatser. Men det är farligt nära att publiken blir skriven på näsan att Norges Arktiske Universitet minsann har campus över hela landsdelen, och det är lika fint att studera naturvetenskapliga ämnen som humaniora. De estetiska studieinriktningarna, som huserar flera stipendiater och inkluderar bland annat konstakademi, musikkonservatorium och ett av landets få författarstudier, blir dock inte nämnda. Att hoppa över de delarna av universitetets utbud framstår lite underligt, men kanske hade det underslagit en del av föreställningens premiss; att den akademiska och den konstnärliga världen står långt från varandra men just denna kväll kan förenas.
Husets nestorer får skina
Efter den inledande delen delas publiken in i mindre grupper för att guidas genom huset till de tre påföljande delarna, innan alla samlas igen ute på fiskodlingsanläggningen för den avslutande delen. Tre av husets fasta skådespelare har den ledande rollen i varsitt rum. De får göra det de är bäst på, och då är de väldigt bra.
Kristian Fr. Figenschow briljerar i sin förmedling av problemen kring etableringen av gruvdrift i en liten Finnmarksbygd. Det är underhållande och fascinerande när han ensam gestaltar de nio olika karaktärerna som balanserar på karikatyrens rand, med snabba byten och invecklade konflikter. Samspelet med de fyra koristerna som tar rollen som både samtida och grekisk-antik kör är smart och roligt. Länken till universitetet känns dock något vag, även om en oartikulerad forskare är en av de som ska väga gruvdriftens för och emot.
Guri Johnson tar emot i ett estetiskt kyligt rum tillsammans med de sex dansarna. Texten som beskriver de olika forskarnas tankar och bekymmer är fin och poetisk, och samspelar med en stark och intressant sammansättning av dansare i olika åldrar och med olika stilistisk bakgrund. Det är synd att detta koreografiskt inte utnyttjas bättre. Det är möjligt att rörelsematerial och kostym ska spela på dansens estetik i den tidsperiod då universitetet grundades, men intrycket blir att kompositionen upplevs något utdaterad och inte tar vara på potentialen som finns i den sammansatta dansensemblen. Dansarna och Johnson tar med publiken till den smältande polariskanten, men just när upplevelsen skulle kunna bli akut lämnas publiken med en videoprojektion av böljande alger och en mässande röst som lovar att ”everything is going to be allright”. Det kan verka som att föreställningen blir hämmad av sin egen intention att fira och hylla; det blir inte utrymme för det farliga och obehagliga.
Det samma kan sägas gälla vandringens tredje del som utspelar sig i en brun och livlig pub under en fiskodlingsanläggning. Ketil Høegh är motor och får medhåll och mothugg från övriga skådespelare och pubens band. Här ska det bråkas med akademikervärlden och dess överlägsenhet, men premissen om att skådespelaryrket generellt, och Hålogaland teater speciellt, skulle vara någon slags underdog fungerar inte i den här kontexten. Vi befinner oss trots allt på en av landsdelens starkaste kulturinstitutioner som gått samman med landsdelens största utbildningsinstitution om att skapa en hyllningsföreställning om den senare, och de som publiken har framför sig är den lokala kultur- och kändiseliten. Men så helt mot slutet bränner det till när samtalet på scenen leds in på fiskodling och dess effekter. Det bullriga barbesöket avslutas med en uppmaning till universitetet om att bli mer synligt, att ta ställning. ”Fortell oss ka dåkker vet”, manar Høegh och plötsligt upplevs det som att någonting faktiskt står på spel denna festafton.
Invigning som avslutning
Till den stora finalen slussas hela publiken ut på den runda fiskodlingsburen, som har en flytande scen placerad i mitten. Sångarna är placerade runt i publiken, dansarna gör entré på flytscenen iklädda glittrande våtdräkter. Koreografin är enkel, referenserna är hav och urfolk med böljande rörelser till joik med elektroniskt beat. Efterhand blir det också rock’n’roll-joik som river mellan fjällen, trumsolo, breakdancesolo, en ung sjungande änglalik varelse och hela ensemblen i ringdans. Det hela bildar en form för svulstig natur- och lokalromantisk meditation som kanske gjort sig som en festivalinvigning, eller kanske öppningscermonin till de olympiska spel Tromsø aldrig fick, men som avslutningen på en kväll på teatern blir det ganska underligt.
Sykle i snøstorms styrka är dess många utövare som är starkare än de ramar som de har getts. Scenografin spelar också en av huvudrollerna. Den är med på att effektivt placera publiken i de olika fysiska och fiktiva rummen, och spänner från det storslagna till det intimt sparsmakade. Det är positivt att se vad samarbete mellan två starka institutioner kan ge och fint att möta så mycket kompetens samlad på en och samma gång. Men det upplevs som att man bestämt sig för vilka ingredienser man ville ha i denna överdådiga födelsedagstårta – från videoprojektion till flygande korpar i vajrar, via utomhusteater och körsång – innan man visste om allt verkligen skulle passa ihop i slutändan. Detta i kombination med lojalitet till jubilaren och förpliktelse om att detta ska bli en storslagen afton gör att resultatet blir spektakulärt till det yttre, men tamt i sin kärna.
Scenekunst.no A/S
Scenekunst.no er en redaksjonelt uavhengig nettavis for profesjonell scenekunst og tilhørende kulturpolitikk. Vi følger Norsk redaktørforenings redaktørplakat.
Scenekunst.no er medlem av Norsk Tidsskriftforening. Scenekunst.no er støttet av Norsk kulturfond. Fra 2016 er tidsskriftet organisert som et almennyttig aksjeselskap med NTO, PAHN, NSF og NoDA som eiere og bidragsytere. Fagforbundet Teater og Scene gir også årlig støtte.