Scenkamp i cyklopernas land

Sex band böcker om Karl Ove Knausgårds liv och kamp har blivit två och en halv timme teater, och det är effektivt från första stund: Fyra skådespelare, två kvinnor och två män, enkelt klädda i jeans, t-shirts, skjortor intar scenen samtidigt. Scenrummet är bart, med en mikrofon i ena hörnet och en stor sten placerad i mitten. De fyra introducerar sig i mikrofonen, de är alla Karl Ove, och de placerar oss i tid och rum. Det är rakt på sak och enkelt tillrättalagt, förutom att det bara finns en mick och skådespelarna måste hela tiden byta plats för att kunna prata i den. Micken är dessutom för låg, de måste krumma ryggen och böja knäna från att nå ner, så också det lilla obehaget, det som aldrig ger ro, etableras subtilt men tydligt. Det subtila men klara förblir genomgående för hela stycket.

Vi är alla Karl-Ove De fyra skådespelarna gestaltar inte bara Karl Ove, de gestaltar också alla personer runt honom. Men i huvudsak, förstås, Karl Ove. Replikväxlingarna sker snabbt, det råder jämvikt och alla skådespelare håller sig på scenen genom hela föreställningen. Textens inre monologer blir till dialoger mellan skådespelarna, den blir till ett samtal mellan Karl Oves olika ståndpunkter, hela hans inre vacklande blir till en studsande diskussion. Det är inte linjärt eller statiskt, alla fyra byter mellan att vara antagonist och protagonist, alla är alla. Det går fort och skådespelarna skiftar mellan att gestalta Karl-Ove, frun, dottern, Karl-Ove igen och brodern i samma scen. Ibland pratas det i mikrofon, ibland är det akustiskt och det gör att vi åskådare slungas mellan olika berättarinstanser och olika mått av distans till det som föregår. Det blir aldrig förvirrande, hantverket är precist och intelligent. Bara ett par gånger bryts den etablerade strukturen. När familjekaoset tar överhand blandas alla ihop i en kort stund av förvirring, där man för en stund förlorar översikten över vem som spelar vem. Och när Karl Ove drabbas av den stora förälskelsen till Linda smälter de fyra på scenen samman till en harmonisk och kramande massa, en kort stund går allting i samma riktning i en scen utan ironi och utan reflekterande avstånd. Det varar förstås inte länge, harmonin måste upphävas, intimiteten blir för mycket, ensamheten och det viktiga skrivandet drar. Också detta är elegant, när den etablerade strukturen bryts så har man lyckats hålla sig från att förälska sig i brytningen, det varar bara en kort, effektfull stund, och så är vi tillbaka i strukturen igen.

Faderns blick Det är mycket barndom och uppväxt i Min Kamp-texterna som utgör scenversionen, och de trevande tonårseskapaderna förmedlas precis så pinsamt som sig bör, utan att det komiska helt tar överhand. Mamman är helt frånvarande, pappan är liksom ständigt närvarande, men aldrig på scenen utan gestaltas genom en djup och barsk voice-over på hög volym. Han blir som en bullrande Gud Fader, ackompanjerad av dramatiska ändringar i ljussättningen. Kanske är det ett av få grepp i föreställningen som upplevs som lite för simpelt och ledande. Den auktoritet och det obehag som tillskrivs pappan och som styrks genom det teatrala greppet står inte helt i proportion till hans handlingar. Han verkar vara en sträng typ som tvingar Karl-Ove att se på fotboll fast han inte vill och inte tillåter honom att äta mer än ett äpple om dagen. Något som säkert upplevdes som övergrepp för den lille Karl Ove, men det räcker inte för mig för att förstå varför pappans blick förföljer honom från andra sidan graven upp i vuxen ålder. Pappans maktdemonstrationer verkar absolut otrevliga, men eftersom framställandet blir överdrivet och schablonmässigt så drabbar det inte på samma sätt som resten stycket.

Utanförskap och gemenskap Karl Ove rör sig hela tiden mellan utanförskapet och gemenskapen, i en motstridig längtan efter att både få ingå och att få vara i fred. Hans ambitioner omfattar också två av de få legitima formerna av ensamhet: att vara författare, och att bli bäst. Det refereras inte bara i verkets titel till Hitler, nazismen som en symbol för både det lockande och skrämmande kollektivet återkommer. Det är en modig och omdiskuterad referens. Liksom många andra av hans grepp och referenser innehåller den mer komplexitet än vi tål i ”cyklopernas land”, enligt Knausgårds debattartikel som väckte uppmärksamhet i både Sverige och Norge i våras, och som är på tryck längst fram i föreställningsprogrammet. I Knausgårds värld är det få konklusioner, allt kan i ses från en ny vinkel hela tiden, balansen infinner sig aldrig. Något av det närmaste han kommer lösning tycks vara att ge upp tanken på att skriva sig in i en gemenskap, och istället skriva för att ingå i ett utanförskap. I Min kamp refererar han till författarskapet som ”det att han skriver”, som om det vore en naturlag. Det står i vägen för allt, men förblir oundvikligt. Han spyr ut sin förtvivlan över att han inte får ihop sin längtan och sina olika behov, och hur olycklig han blir av att hela tiden sätta plikten framför lyckan, där plikten är familjelivet och lyckan är ensamheten och skrivandet. Jag tänker att lyckan trots allt måste ha fått ganska hög prioritering med tanke på den omfattande litterära produktionen, men någon harmoni tycks det aldrig bli.

Texten framför allt Det är inte vilken text som helst som iscensätts, det är en av de mest omtalade i Norge och Sverige på senare tid. Tidvis upplevs stycket snarare som en föreställning om Knausgårds Min kamp än som en iscensättning av den, och det är ett klokt grepp. Texten är i fokus, förmedlandet av den är rak och naken, iscensättningarna är enkla. De fyra skådespelarna spelar inte upp Min kamp för oss i publiken, det är som att vi tar del av texten tillsammans. Det blir en form för kollektiv läsning, av en text vi som kollektiv redan har en relation till. Texten blir också fysiskt närvarande i andra akt när ett antal pocketutgåvor brakar ner från taket, landar på scengolvet och blir liggande. I fall någon av oss skulle ha glömt hur de ser ut, så har vi blivit påminda i pausen där de har stått till försäljning vid baren.

Det är många tusen sidor text som har blivit till en tvåaktare på Stockholms Stadsteater. Bara en bråkdel är med förstås, men det är hög densitet i textmassan som rullar ut över publiken. Den spretar och slingrar sig, texten är rastlös och ska hela tiden vidare samtidigt som den tar sig bry att stanna i alla de små, men minutiöst uttömmande, iakttagelserna som har blivit ett Knausgårdskt kännetecken. Texten är reflektion över, och spekulation i, egna vardagliga upplevelser och eget känsloliv. ”Man måste rytmisera sitt gnäll” har författaren Per Olov Enquist en gång sagt om det att skriva, och det påståendet skulle mycket väl kunna appliceras på Knausgårds författarskap.

I regissör Ole Anders Tandbergs och de fyra skådespelarnas händer blir gnällandet inte bara rytmiskt, det är rent musikaliskt.