Med Mamma Heks i ryggmargen

Den absoluta merparten av sin karriär har Maryon tillbringat på Hålogaland Teater i Tromsø. Arbetslivet startade 1974 på Nationaltheatret i Oslo, men det var ingen lycklig tid. Även om hon trivdes att arbeta under teaterchef Arild Brinchmann, och beskriver honom som en stor teaterkonstnär, så bar hon på en önskan om att komma till den nystartade teatergruppen i Tromsø. Det första mötet var under ett gästspel i Oslo med Det er her æ høre tel.

– Da satt æ bare i salen å gråt. Og så kom de en gang til, med Peer Gynt, og da satt æ også på Nationaltheatret å strigråt og lengta hjem.

Så när frågan kom om hon ville komma till Tromsø för att arbeta på Hålogaland Teater så var hon inte svårbedd.

– De ringte en torsdag og spurte om æ kunne komme på mandag. Da gikk æ hjem og sa at no har de ringt, så no fær æ. Så gikk æ opp til Brinchmann og sa at no må æ dra.

Brinchmann försökte få henne att stanna genom att locka med stora roller på huvudscenen. Det hade han ingenting för och fick till svar att det dessvärre var lite försent att komma med det nu.

– Æ måtte bare dra, det var ingenting ainna å gjøre. Så æ satte mæ i 2CV-en min og kjørte til Tromsø.

Maryon kom till Hålogaland Teater i 1977, som då hade varit verksamt i 5 år. Formen som de skulle jobba i var funnen, med flat struktur, allamannamöten och inte minst en förväntning om att alla involverade skulle jobba hårt. En del som var med i starten hade lämnat, andra hade kommit till, och gruppen var ganska etablerad när Maryon kom körande från Oslo.

– Det var utrulig mye arbeid. Himmel og hav kor vi sto på. Å komme inn i alt dette var veldig krevendes. Vi måtte mene nåkka om alt, vi måtte begrunne alt. Det var ikkje bare å slenge ut forslag. Æ satt i repertoarkomiteen nesten heile tida, og om vi skulle foreslå et stykke så måtte vi legge frem og belyse og virkelig begrunne koffor dette stykket var viktig. Det var harde kampa. Æ skal ikkje male det rosenrødt, for det var en kjempehard overgang. Men det gikk sæ jo til, og æ lærte mæ å fordele kreftan mine så at æ ikkje ble helt utslitt. Og det var jævlig gøy!

En Mamma Heks född ur kamp 1986 fick teatern sin första teaterchef och man frångick den flata strukturen. Men trots det krävande arbetet och de tuffa diskussionerna kan man skönja en viss saknad hos den som var med i starten.

– Det e klart at vi fløy i tottan på kverandre, og det kan vi jo gjøre i dag også. Men det har jo blitt langt mindre av det. Folk e jo blitt litt skuggeredd. Det e ikkje den kulturen lengre for å tørre å gå så dypt, eller å ønske å gå så dypt. Kanskje man e mer redd for konflikta.

Konflikträdslan är kanske också ofta obegrundad. För trots att det kunde hetta till på teatern under 70- och 80-talen så är Maryon fortfarande god vän med alla från den tiden. Hon har nyss jobbat med Klaus Hagerup, något som hon beskriver som kjempekoselig, och Frode Rasmussen som är regissör för årets uppsättning av Mamma Heks är en gammal kollega från den allmannmöteeran. Att arbeta med dem är som att komma hem, berättar Maryon. De talar samma språk. Ett språk där en spade är en spade. Kvinnorna i de tre monologerna som utgör Mamma Heks är inte heller rädda för att stå upp för sig själva och sina behov, och skyr inte konflikterna som kampen kräver – alltså inte helt olikt den jubilerande skådespelarinnan som nu ska gestalta dem. Också själva uppsättningen av Mamma Heks är sprungen ur en kamp.

– Det va jo ikkje en kvinnerolle på teatret, det va jo så mykkje mannfolk. Og til tross for at de gjerne sto frem for kvinnekampen så hadde de ikkje så veldig mykkje tanka om korsn kvinner skulle framstilles på en scene. Så til slutt slo æ i bordet å sa at no vil æ gjøre disse monologan her. Så fikk æ det da. Æ skreik mæ til det.

Där andra kanske skulle skyggat undan så har Maryon istället tagit striden, och beskriver det som en självklarhet att ta kampen hellre än att låta bli. En kamp som var tvungen att tas var den med Toralv Maurstad som tog över för Brinchmann som chef för Nationaltheatret. Maurstad ville säga upp anställda på teatern, och Maryon reste tillbaka till Oslo för att slåss för skådespelares arbetsrättigheter.

– Jada, neida. Det har vært nån konflikta – og de måtte tas. Og nån måtte ta dem. Nån måtte gå i bresjen, og det ble blant anna mæ.

Maryon som hade haft permission från Nationaltheatret fick till slut behålla sitt jobb där, men hon tackade nej. Det var i Tromsø hon ville vara. Förutom en kort avstickare som frilansare i mitten av 80-talet, och en period som teaterchef på Haugesund Teater 93-95 så har hon hållt sig på Hålogaland Teater. Någon ånger över att hon lämnade Nationaltheatret har hon aldrig känt.

– Nei, vet du. Det har æ ikkje ofra en tanke!

Maryon Eilertsen i Mamma Heks, HT 1982. Foto: HT

En oorganiserad kvinnosakskämpe Dario Fo och Franca Ramme skrev Mamma Heks som en del av kvinnokampen. Maryon pratar om texterna som beskrivningarna av kärlekens villkor i ett undertryckande samhälle. Monologerna omhandlar kvinnor som drivs in i konflikter och extrema situationer genom sin starka tro på kärleken.

– De trudde jo så mykkje på kjærligheten, disse her. De gifta sæ med et enormt håp om at den store lykken skal komme. Og de e ikkje på nån måte berett på det store slaget som kommer dagen etter at de e gift. Da kommer kverdagen med et brak. Og da må de jobbe sæ ihjel, med vasking, koking og stryking.

Vi har kommit ett gott stycke idag, men problemställningen är fortfarande högst aktuell, fast kampen för jämlikhet ser annorlunda ut idag, menar Maryon. På 70- och tidigt 80-tal handlade kvinnokampen om att synliggöra dubbelarbetet som kvinnor gjorde, när de både skulle ut på arbetsmarknaden, och samtidigt fortfarande ta hand om hushållet. Där har sakernas tillstånd förändrat sig något till det bättre, men å andra sidan har kvinnor och flickor idag andra krav på sig, något som kan ses på som en ny form av dubbelarbete.

– Samfunnet vrir sæ, og idag e det nye mekanisma som undertrykke kvinner. For eksempel unge jenter idag, korsn det der perfekthetskravet til dem gjør dem deprimert. De klarer jo ikkje å leve på ordentlig. De ska se perfekt ut og de ska være flink. Det der flink-pike-syndromet e vel den nye måten samfunnet knuser kvinner på. Det gjør mæ forbainna! Det tar jo tid, og koster penga, masser av penga.

Maryon poängterar också att det är viktigt att tänka utanför det samhälle som vi själva lever i. Skandinavien står i en särställning i förhållande till många andra platser av världen eftersom vi trots allt har kommit en bit mot jämställdhet. Hon drar fram Malala Yousafzai som ett exempel på att grundläggande saker som allas rätt till utbildning fortfarande behöver kämpas för. Maryon har alltid varit engagerad i politik, och när hon pratar om kampen för jämlikhet så märks det glödande engagemanget både i rösten och i blicken. Men hon har aldrig varit politiskt organiserad.

– Æ er uorganisert i det meste æ gjør!

Alla dessa roller Kvinnorna i Mamma Heks prövar att få ihop sina olika roller: som kvinna, som mor, som älskarinna och som yrkesarbetande. En tematik som är igenkännlig för många av oss, men kanske speciellt för den som har valt en karriär som skådespelare, och hållt sig till det yrket i 40 år. Ibland måste man ta några tuffa val och inse att man inte kan fylla alla roller – och att man inte behöver fylla alla heller.

– Æ valgte yrket mitt. Og sønnen min. Det va veldig lite plass til en ny mainn i mitt liv. No e jo æ så heldig at yrket er veldig givandes. Æ får mye tilbake med å være skuespiller, og æ har gode kolleger. Så e æ jo sammen med menneska kver dag, det jo ikkje akkurat et ensomt yrke. Selv om arbeidet med en rolle og prosessene før man kommer fram til et scenisk uttrykk jo kan være temmelig ensomt, men det e en nødvendig ensomhet. Da kan det være deilig å kunne være selvopptatt en periode uten at det går ut over noen andre.

Ensamheten är inte alltid av ondo. Och när hon väl valde att leva ensam, och accepterade det, så upplevde hon en stor frihet i det.

– Æ kjente på det at æ faktiskt va en ganske fri kvinne og det var deilig!

Äldre men inte gammal Det har gått 32 år sedan Maryon spelade Mamma Heks sist och det får prägla jubileumsuppsättningen. Åldern och livserfarenheten spelar in och gör sitt. Hon har genomlevt skilsmässa, fått barn, varit ensamstående mor, upplevt sorg och förlust.

– Teksten som handle om Medea oppleve æ som ainnerledes enn sist. Vet ikkje korsen æ ska beskrive det, men æ har jo mer kunskap om temaet enn sist. Æ har kanskje litt mer kunskap om ka ho prate om egentlig.

Hon behövde inte leta länge för att hitta tillbaka till stycket. Maryon har 1982-versionen av Mamma Heks i liggande i systemet. Inte alltid nödvändigtvis i huvudet, men i kroppen, helt ut i tårna. I processen har det varit på både gott och ont för henne och regissören Frode Rasmussen.

– Frode har prøvd å plukke det litt bort. Han sir at vi må gjøre det på nytt. Det trudde æ skulle gå veldig greit, men det va faktisk vanskeligere enn æ trudde. Monologan satt i ryggmargen så sterkt, de va der en plass. Men formen e så sterk i sæ sjøl, så det e ikkje så mykkje som e forandra. Forhåpentligvis får de som såg stykket i 1982 oppleve det på nytt. Men heilt likt, det blir det ikkje.

Om någon skulle vara orolig för det så är cirkeln på inget vis sluten med återuppsättningen av Mamma Heks.

– Æ e jo 64, men æ e jo ikkje gammel. Æ har lyst å stå på og jobbe. Æ ønske å spille kvinner på min egen alder. No e æ jo eldst av skuespilleran på teatret og æ håpe på å få spille meningsfulle rolla som ligg til min egen alder.

Maryon Eilertsen och Tromsøs teaterpublik gör sig klara för premiären den 23.e oktober. Både de som såg stycket på 80-talet, och vi som inte var med på den tiden, glädjer oss. Men inte minst glädjer sig den oorganiserade, men på inget vis oengagerade, jubilanten som ska återförenas med den Mamma Heks som hon en gång slogs för att få på plakatet.