Jakt på perfektion

De tio manliga dansarna som står på Dansens hus stora scen är starka; fysiskt och tekniskt. De är virtuoser som behärskar den akrobatiska och intensiva koreografin på ett sätt som kunde ha beskrivits som lekfull om det inte funnits en aggressiv underton. Något som borde få fullt utlopp i de explosiva krumsprången, men som ändå lämnar en känsla av att inte bli förlöst. Den fysiska närvaron, eller kanske snarare kontrollen, är på plats ut i fingrar och tår. Kast, hopp, språng, vändningar i luften och slides på huvudet markerar verkets rötter i hiphop-genren Beltrão arbetar med att dekonstruera, och det hela utförs med styrka och säkerhet. Men den sceniska närvaron är inte där, och kommunikation mellan scen och sal blir aldrig helt upprättad när fokus verkar ligga på att utföra rörelse, inte förmedla genom den.

Brasilianska Bruno Beltrãos signatur är att utforska och utveckla den urbana dansen, och hans verk utmanar gränserna mellan hiphop, breaking och samtidsdans. Det är positivt att det uttryck som Beltrão representerar har funnit vägen till landets mest centrala programmerande scen för dans, och Inoah innehåller många grepp som pekar på en utforskning av vad den urbana dansen kan vara. Dansarna behärskar det krävande materialet mycket väl, scenografi, ljus och ljud förmedlar ett samspelar i ett uttryck som är dovt men kraftfullt. Men kompositionen kommer lite till korta och eftersom tyngdpunkten tycks ligga på att perfektionera och visa fram halsbrytande rörelser, så upplevs stycket mer som en uppvisning än ett kommunicerande och helhetligt verk.

Inoah har flera intressanta element som visar på en vilja att experimentera med den urbana dansens stil och format. Ljussättningen som till en början håller scengolvet helt mörkt och därmed kapar dansarna vid knäna är effektfull. Videoprojektionen som bara visas på en smal bård som ramar in översta kanten av scenens tre sidor blir ett stringent scenografiskt grepp i kontrast till koreografins massiva ström av rörelser och sekvenser. Kostymerna går i de i samtidsdans-sammanhang klassiska jordfärgerna men utmanar i sitt snitt som i vissa fall gränsar till jumpsuits, blusar och kjolar, något som känns modigt och lekfullt mot det urbana machouttrycket.

Kompositionen visar inte samma tecken på vilja att töja gränser. Föreställningen börjar i det lilla, avskalade med två dansare på scenen i dunkel ljussättning. Rörelserna är små, närmast bara skakningar och de håller sig tätt intill varandra, men det hela expanderar snart, fler dansare kommer på scenen och rörelsematerialet blir fort stort och explosivt i både kropp och rum. Det skiftas ofta och abrupt mellan duetter, trios och gruppkoreografier. Kanske är det strukturer från hiphopens battles och jams som spökar, och som gör att verket framstår som en lång rad av fristående sekvenser snarare än en helhetlig komposition. Och visst ska hiphopen få vara närvarande, det kan inte vara ett krav att den plockas isär till oigenkännlighet för att den ska få lov att visas på landets främsta scen för samtida dans. Men om verket ska uppnå något mer än att bara vara en uppvisning så krävs det att kompositionen har sitt eget uttryck och inte lutar sig på, för sin genre, traditionella strukturer. Koreografin gör inte heller alltid dansarna rättvisa, när den tycks sträva efter perfektion och timing men inte helt kommer i mål med det. Det framkommer tydligast i de delar som präglas av scenkampestetik, där dansarna ofta blir stående att vänta in sin meddansare innan de kan få lov att reagera och fortsätta sin sekvens. Till sist går scenen i svart närmast mitt i ett språng, med alla dansare på scenen och med den energiska dynamiken på topp. Det är oväntat, ger en viss effekt eftersom publiken aldrig får se verket tonas ut. Sekvenserna och sammandrabbningarna som utspelat sig på scenen på stort sett samma höga intensitetsnivå i nästan en timme kan tänkas pågå i all oändlighet.

Teksten er skrevet som en del av Dansekritikerrørsla som er støttet av Fritt Ord og Norsk Kulturråd og har vært ledet av Anette Therese Pettersen