Forskning utan dokumenterad effekt

Det är till att börja med en uppsluppen och avslappnad stämning när DanseFestival Barents' ledare Jørgen Knudsen och årets festivalkonstnär Sigurd Johan Heide ska presentera Barentslab #3. Forskningslabben har titeln I'm looking at you, and you're looking at me and what are we looking at?, och resultatet presenteras i foajén på Arktisk kultursenter i Hammerfest. Publiken är placerad på stolar runt kafébord, det är vin i glas och kaffe i koppar. Festivalkonstnären vandrar runt och hälsar var och en välkommen, och de som inte har mött honom förut blir tagna i handen och introducerade. Från högtalarna hörs felespel, Sigurd Heide är klädd i en lång vit kaftan och det ganska långvuxna skägget har en naturligt mörkare ton än det ljusa håret. I bakgrunden projiceras en bild av honom iförd lusekofta och lång röd nisseluva, stående i folkvimlet på något som ser ut som en marknad i ett afrikanskt land. Det hela utgör en komplex bild av intryck som inte harmoniserar; musiken, stämningen, bakgrundsbilden, utövarens kostym och publikens placering krockar med varandra. Det är triggande, och höjer förväntningarna till det som ska presenteras för oss.

Arktisk kultursenter, Hammerfest

Barentsområdet i perspektiv Festivalledaren Jørgen inleder med ett försök på att sätta projektet i kontext. Jag får med mig så pass att detta är den tredje Barentslabben som DanseFestival Barents kuraterar, men det är den första som inte genomförs i Hammerfest under själva festivalen. Istället reste årets festivalkonstnär, och tillika laborant, Sigurd Johan Heide "till Afrika för att finna sig själv", som festivalledaren skämtsamt uttrycker det. Han förklarar att lab-serien ämnar att sätta Barentsområdet i perspektiv genom att ställa frågor kring vad området innehåller, vad det är och vad det står för. Festivalledaren har mycket på hjärtat och hinner svepa genom många områden innan han ger ordet vidare. Han nämner Hammerfests politiska läge (som visst nog ska vara stormigt utan att vi som inte känner till lokalpolitiken, får veta vad det antyds till), det refereras till olje- och energinäringen, ordet makroekonomi nämns och något om att Oslo börs visar att servicenäringen inte ägnar sig för investering i nuläget. Jag ramlar av lasset under bombarderingen med referenser som inte förklaras eller fördjupas, och tycker samtidigt synd om Sigurd Johan Heide som ska följa upp de många och stora linjerna som tillsynes något godtyckligt dras upp. När ordet till sist ges vidare görs det med uppmaning om att han, genom sin presentation av projektet, ska berätta vidare om det som Jørgen Knudsen har startat på. På den uppmaningen svarar festivalkonstnären ett bestämt nej, och vi i publiken skrattar både åt dristigheten i svaret och av lättnad. Och det är ett klokt svar. Det är svårt att konkludera med något om vare sig Hammerfests lokalpolitik eller makroekonomi efter att ha utfört ett konstnärligt stunt på fyra olika platser i Kampala city, som är det som laboratorieförsöket består av. Det är svårt att konkludera med något som helst ska det visa sig.

Reaktion på Kongolandsbyen Sigurd förklarar att han önskar att kvällens presentation till stor del ska bestå av dialog med oss i publiken och uppmanar oss att ställa frågor och kommentera. Men allra först blir vi ombedda att resa oss upp och röra oss mot en öppen yta i lokalen. Där blir vi guidade genom en enkel rörelseövning, som fort blir mer komplicerad när allting får motsatt betydelse. Gå betyder plötsligt stopp, stopp betyder gå och vi skrattar med varandra och åt oss själva när vi inte kan hindra impulsen att följa invanda kommandon. När vi sätter oss ner igen hör jag personen bredvid mig viska "Nu känns det som att jag känner alla här." Det är en god utgångspunkt för dialog. Så får vi höra om Sigurd Johan Heides projekt "Norgeslandsbyen", som är konstnärens reaktion på Kongolandsbyen (eller European Attraction Limited som är det egentliga namnet). Kongolandsbyen var ett konstprojekt som uppfördes i somras av Lars Cuzner och Muhammed Ali Fadlabi, och tog utgångspunkt i en tillställning som ägde rum för 100 år sedan, då en grupp senegaleser ställdes ut till allmän beskådning i Frognerparken i Oslo.

Les mer her: En Norgeslandsby i Uganda (Scenekunst.no 10.06.14)

Cuzners och Fadlabis projekt väckte starka reaktioner tidigare i år, också hos festivalkonstnären och festivalledaren på DanseFestival Barents. Utställningen väckte tankar hos Sigurd Heide kring vad det vill säga att ställas ut, respektive ställa ut. Det ledde till idén om att vända på projektet, och Sigurd reste därför tillsammans med Jørgen Knudsen, fotograf Eilif Bremer Landsend och scenograf Susanne Fjørtoft till Uganda för att ställa ut sig själv. Vi får höra berättas om, och se några skakiga filmklipp från, resan och utställningen. De små snuttarna med film visar Sigurd Heide iklädd stickad luva och kofta, vita strumpbyxor och shorts. Han sitter placerad i en röd-vit-blå-portal och ger sig efterhand också ut i folkdansens virvlar, en konstform som han behärskar gott. Det hela genomfördes på fyra olika platser i Ugandas huvudstad Kampala: vid sidan av en fotbollsplan, på en marknad, på en bordell och en universitetsplats.

Att ta eller att inte ta debatten Projektet Kongolandsbyen eller European Attraction Limited har tydligt irriterat de två initiativtagarna till detta forskningslaboratorium, och det återkommer de båda till under kvällens presentation. Eller snarare är det debatten runt som skapat irritation – eftersom de två projekten, som de framstår under den här presentationen, har liknande intentioner. Personerna bakom Barentslab #3 kritiserar personerna bakom Kongolandsbyen för att inte ta del av debatten som de själva väckt. Den hårda kritiken slår dock tillbaka på dem själva eftersom den dialog som vi i publiken först blev inviterade blir mött av ovilja eller oförmåga till att kommentera eller reflektera kring sitt eget projekt.

Efterhand kommer flera frågor från publiken om vad projektet egentligen ledde till, något som möts av svävande svar om att det var dialogen med de personer som konstnären mötte på resan som var det viktigaste. Vi får dock inte veta mer om den dialogen än att den i förbifarten refereras till som "spännande". Frågan om vad Sigurd Heide kan använda sina erfarenheter från projektet till, kommer upp flera gånger men förblir obesvarad. Sista gången frågan ställs svaras publiken med att inviteras till en ny runda med rörelseövningar, och kvällen avslutas. De som fortfarande satt med handen i luften fick ta med sig sina frågor hem.

Festivalkunstner Sigurd Johan Heide. Foto fra DanseFestival Barents

Motsatsen inte alltid det samma som tvärtom Själv sitter jag kvar med frågan om vad projektets intention egentligen var. Idén bakom Kongolandsbyen föll tydligen inte Sigurd och Jørgen på läppen, och provocerade fram frågor kring rollerna hos dem som ställer ut, blir utställda och oss som ser på. Det kan vara intressanta frågeställningar att jobba med, och det var väl också de frågor som upphovsmännen bakom Kongolandsbyen ville väcka. För det blir uppenbarligen inte det samma för en vit man att ställa ut sig själv i ett afrikanskt land, som det är för en svart man att vara på utställning i Europa. En historia av imperialism och kolonialism som har lagt grunden för globala maktstrukturer vi har idag gör det omöjligt. Så mycket förstod Sigurd Heide och Jørgen Knudsen innan de packade lusekofta och nisseluva och reste till Uganda, och kanske gick hela projektet ut på att understryka den poängen. Det är i så fall ett alltför tunt grundlag för en forskningslab, eftersom svaret redan ligger klart. Som ett stunt och en liten påminnelse om hierarkiska strukturer så hade det kanske fungerat, men projektet är för omfattande för att resultatet bara ska vara en påminnelse om det vi redan vet. Projektet kan ha haft som intention att reflektera över sin egen priviligierade roll, och ett ärligt försök på att utsätta sig för att känna sig främmande. Det är i så fall en sympatisk idé.

Men för att genomförandet skulle bli lika ärligt som intentionen så krävs något annat än att utövaren iklär sig rollen som karikerad Ola Norrman i ett land långt bort. Att ta på sig olika roller och framföra dem i olika passande och opassande sammanhang är ingenting ovanligt för en scenkonstnär, det är en del av jobbet och inte tillräckligt som laboratoriematerial. Utövaren är fortfarande skyddad av sitt rollspel, och ingenting av hans privata egenskaper, åsikter eller attribut står på spel.

Att gräva där man står Kan en vit och (förhållandevis) rik man känna sig främmande, och vad behöver han i så fall utsätta sig för? Det frågar sig Sigurd Johan Heide i sin presentation. Han försöker minnas när han själv kände sig främmande sist, och han uppmanar publiken att göra det samma. Det är en nyttig tankelek. När Sigurd Heide letar efter egenskaper hos honom själv som i vissa tillfällen marginaliserar honom, och därmed främmandegör honom, nämner han det att han är nordlänning, och att han är manlig dansare. Det är troligtvis här han skulle ha grävt djupare. Att vara vit är sällan obehagligt, att vara norsk är väldigt sällan obehagligt. Och det att faktiskt känna sig främmande innehåller det obehagliga, för att egenskaper som du har och som är en del av dig inte förstås eller respekteras hos dem du möter. Självklart blir du ett udda inslag om du dansar folkdans i nisseluva på Kampalas fruktmarknad, men det blir knappast särskilt obehagligt, för ingenting med det som faktiskt är du blir särskilt ifrågasatt. Exotiserat antagligen, möjligen skrattat åt och kanske kommenterat. Men oavsett så har du en returbiljett i fickan och du är snart tillbaka i din egen hemmiljö igen. En miljö som är en av de mest välmående i världen. Status är också en viktig faktor här. Den vita mannen, som är den rollen som Sigurd Johan Heide återkommer till att han representerar i sin lab, har inte låg status i Uganda. Det är den låga statusen som gör att Sigurd Heide känner sig otillpass i vissa situationer i sin roll som nordlänning eller manlig dansare. Om målet var att främmandegöra sig själv skulle han kanske hellre genomfört projektet i egenskap av någon av dessa två rollerna, och uppsöka situationer eller platser där de har låg status. Kanske genom att besöka nämnda Oslo börs, eller Melkøya-kontoret för att hålla sig lokalt, och försöka bli tagen på allvar av näringslivstopparna. Då hade någonting faktiskt stått på spel. Det är gjorde det inte i den här forskningslabben som den framstod för oss i publiken under presentationen.

Research utan produkt Det är troligtvis mycket att göra när man är festivalkonstnär. Sigurd Johan Heide ska i tillägg till presentationen av sin lab visa, och medverka i, flera av sina egna föreställningar och projekt under festivalen. Det verkar som att varken genomförandet eller presentationen av forskningslabben är något som festivalkonstnären har lagt sitt fokus å. Men Sigurd är inte ensam i projektet, det framstår lika mycket som Jørgen Knudsens. Sigurd är utövare, men det är Knudsens kontakter som har använts, och han var också med på resan. Det förblir oklart i vilken roll, men vi får anta att det har varit viktigt för de två initiativtagarna med tät dialog i genomföringsfasen. Någon av dem borde ha insett vikten av att gå djupare i den valda tematiken, men det kan verka som att intresset för frågan falnat när Uganda-resan var genomförd.

Det hela framstår som en del av en ganska ordinär, om än över genomsnittet påkostad, researchprocess till ett scenkonstprojekt – men minus konstnärligt resultat och/eller konklusion. Om nu de två initiativtagarna inte hade i åtanke att skapa något utifrån de erfarenheter de gjorde sig på sin resa, så borde de i alla fall unnat sig själva och publiken en utvärdering av processen.

Innanför ramen av ett laboratorium är det lov att trampa fel, och det är lov att få ett annat resultat än det man önskat. Det kan till och med vara lov att stå utan resultat när projektet är över. Men om så är fallet, så är man skyldig att istället för att ta det hela med en axelryckning, hellre se på vilka möjligheter som då öppnar sig. Varför fungerade det inte? Vad var egentligen vårt mål? Var tappade vi fokus? Vad behöver vi göra nu för att uppnå det vi hade föresatt oss? Var ska jag som vit man gå för att faktisk få upplevelsen av att vara främmande (om det är det jag önskar att känna på)? Vad vill jag uppnå med det, och vad kan jag använda de erfarenheterna till? Svaren på det, eller åtminstone en formulering av de frågorna, uppsummerade i en presentation – det hade kunnat bli en intressant kväll. Det är också det minsta man som publik kan förvänta som resultat av ett sådant här projekt.