Födelsemärken

Rummet är inte ett rum. Det är en samlingsplats, ett vattenhål, en trädgård. Publiken sitter ner i en kvadrat runt om. Dansarna står upp, helt täckta av sin kostym, ansiktena maskerade med endast händerna nakna. Detta är viktigt. Dansarna står upp maskerade och väntar i två grupper om tolv dansare mellan oss i publiken med endast händerna nakna och olika skor som skiljer ut. Vi kan se varandra, alla. Inte oss själva. Dansarnas ansikten och kroppar är täckta med färgsprakande tyg och ljuset står på golvet och är riktat mot dansarna. Kan de se oss genom tyget?

Sen blir det svart och grupperna börjar driva fram en födelse av rörelse och grått ljus, en urpuls vaknar. Detta gör att platsen redan helt från början fylls med en slags frågande, växande oro. Det är inte bekvämt. Vad händer? Är vi under jorden? Är vi i en jordbävning? Är vi tillsammans i växten?

I Shadows of Tomorrow utvecklar Ingri Fiksdal konceptet av en psykedelisk konsert vilken hon påbörjade med verket BAND (2013). Kan rörelser skapa samma upplevelse som musik kan? Kan rörelser skapa effekten av musik? Vad är musik, vad är rörelse? Och kan rörelser överföras till publiken som musik?

När jag såg BAND dansades verket av fyra dansare. Nu är de 24. 24 dansare som upprepar samma rörelser och följer varandra. Detta skapar en helt annan musikalisk kraft än i BAND; mer kollektiv och betydligt djupare, mer fraserat än i uttrycket som kom ur den lilla gruppen. Dansarna syns nu genom i sitt egna rörelsemönster just för att gruppen är större; Individ kan spegla individ och grupp kan spegla grupp. Rörelserna kommer alltid lite ovanifrån och detta gör att rummets dimensioner försvinner. Bakom och framför blir här samma sak. Sen upptäcker jag händerna igen. Den enda nakna huden på kropparna. Som födelsemärken blir händerna och skorna det enda som skiljer ut kropparna från varandra. För även om alla har sitt sätt att bära rörelsen på, sitt mönster att upprepa, så behövs något mer för att skapa individualitet och på något sätt är individualiteten det som skapar själva gruppen. Eller? Är det bara jag som försöker finna ett fäste någonstans och urskilja något i massan jag kan namnge och därmed befästa, följa, fördjupa, förvränga?

Ett verk utan solo är fortfarande ett verk.

Ljud kommer in från gatan, bilar, barn, även musik, fläktar, harklingar såklart och orons alla ljud inifrån och ut. Med tystnaden kommer tydligheten och ljud finns överallt men här är det som om nuet svalde allt och utvidgades till något mer än bara rörelser och ljud i tiden. Platsen och vi här är stadda i förändring. Dansarnas kompositioner går från högexplosiva, cirkulära gungningar till totalt stillastående väntan, som en biologisk orkester, men det är inte genom detta som verket fungerar, inte i hur rörelserna är komponerade, ibland som hav, ibland som träd och celler, utan vad havet, träden, cellerna gör med oss, vad de faktiskt överför och förändrar, förnyar. Tyg som möter tyg. Och andning under tyg, under vatten, i blod, jord. Namnlösa flyktingar, en stams ritualer? Är vi i rymden? Ett par händer som svettas mer än andra, gymnastikskor och golv. Väntan, oro, explosion. Och gruppen som alltid är gruppen, oavsett. Är vi i publiken en del, kommer vi få vara med eller är vi redan med, gör vi alla detta? Och vad är det i så fall vi gör? Vad medverkar vi i?

Jordbävningar förändrar världen och tvingar människor att fly. Krig förändrar världen och tvingar människor att fly. Människan förändrar världen och världen förändrar människan genom upprepningens kod, alltings egna DNA. Någonting som pågår. Någonting som händer. En puls överallt, blandat med allas, oavsett. Men ibland är allt bara en blomma på en kvist; en blomma född och sprungen ur en gemensam växt och pulsen här är rörelsen av blommorna i vinden. Naturens tyg och människans. Skuggor i färg. Flykten förvandlat till ett möte i tid och rum.

När dansarna tar av sig sina masker och visar sina ansikten är vi alla i en del av morgondagen.

Teksten er bestilt av Scenekunst.no og skrevet som en del av prosjektet Innsiden ut.