En nedskalad tur till Oz

Det senaste samarbetet mellan regissör Jon Tombre och scenograf Lawrence Malstaf på Hålogaland Teater gav ett vällyckat resultat. Blikktrommen som spelades i januari 2013 genererade god kritik och Heddapris till Malstaf. Den gången gällde det ett stycke som i allra högsta grad var för en vuxen publik, och jag såg fram emot att se hur ett samarbete mellan Malstaf och Tombre riktat mot barn tog sig uttryck. Och jag var långt ifrån den enda förväntansfulla i den knökfulla foajén. Programmeringen av Trollmannen fra Oz har visat sig vara en succé, och hela spelperioden är så gott som utsåld, inklusive extraföreställningar.

Nedtonad magi När vi släpps in i salen är Dorothy på scenen tillsammans med hund, tante och onkel. Den gulbruna ljuset ger en sepiaeffekt, som att det är ett gammalt foto vi betraktar. De fyra karaktärerna befinner sig i framkant av den stora scenen, som är nästintill tom så när på den stora tygduken som täcker hela scengolvet. Tyget böljar försiktigt och hintar om att scenen snart ska fyllas med resan över regnbågen till det magiska landet Oz. Men med undantag för den hissnande stormen som för Dorothy bort från Kansas genom ett fascinerande spel mellan ljussättningen och det stora tyget som fylls med luft, så känns scenen stor och tom genom föreställningen. Sepiafiltret försvinner när stormen har dragit förbi, men vi förblir i en mörk scenbild. Magin glimtar till när ett stort antal svävande små boxar hissas upp och ner, bildar olika mönster och skiftar mellan regnbågens färger. Scenografin är tidvis både överraskande och vacker, den har prägel av installation och skulle kunna stå som ett självständigt konstverk. Kanske är det därför skådespelarna tycks närma sig den med respektfull försiktighet, i stället för att vältra sig i de möjligheter som den bjuder på. Scenografin är stilren och nedskalad men i övrigt är det mörkt och tomt, inklädningen är svart och scenrummet lyckas aldrig bli fyllt. Det gör att det magiska äventyret som utlovats aldrig blir helt förlöst, trots de många och skiftande rollkaraktärerna och Katrine Tolos fantasifullt stiliga kostymer.

En dämpad ensemble Trollmannen beskriver sig själv som eländig, men Veslemøy Mørkrids gestaltning av honom är det inte. Det verkar tvärtemot som om den finurliga trollmannen är en av få karaktärer som får lov att leva ut. Det nervösa lejonet har också en dynamik och lekfullhet som annars saknas på många plan i föreställningen. Jag upplever det som att skådespeleriet hålls igen, och jag funderar på av vad, för det är inte så här jag är van att se teaterns ensemble. Spelet är distanserat och till tider orytmiskt. Den distanserade hållningen fungerar dock väldigt bra hos den goda häxan från öst (eller den göda häxan, som hon själv skulle ha sagt) som spelas av Svein Harry S. Hauge. En vuxen man i överdimensionerad rosa klänning, komplett med gigantiska puffärmar och halvmeterhög silverkrona som kommer inskridande på en segway lockar omedelbart fram fniss, hos både barn och vuxna. Män i kvinnokläder går ofta hem som ett tacksamt humoristiskt grepp och tenderar ofta blir överspelat, och jag upplever det som befriande att se hur varken Hauge själv eller de runt honom på något vis kommenterar eller refererar till det faktum att han är manlig prinsessdröm. Istället får hen pikar för talfelet där alla "o" bli "ö" och det återhållna spelet gör häxan mystisk och skör. Särskilt i en scen där den på samma gång överdådiga och tillbakahållna häxan får stå i kontrast till den glittrande vägvisaren, som i den scenen faktiskt får lov att vara skojigt utagerande. Dorothy och hennes hund Totos spelas av två begåvade sångerskor, Agnete Johnsen och Anneli Drecker, och det är i sångnumren får de spela ut sitt uttryck och register. Dreckers hundjoik känns däremot malplacerat påtvunget i sammanhanget, även om utförandet är högklassigt.

En spatsertur med jämnmod Jag måste tidvis koncentrera mig för att följa med på dialogen, över stora delar av föreställningen ligger det en murrande ljudmatta som bidrar till den dova, mörka stämningen, och som dränker replikerna. När spelet samtidigt är nerslipat blir det extra krävande att få tag i engagemanget för den där resan som Dorothy och hennes nyfunna vänner ska ut på. Det är ibland långt mellan replikerna, det fysiska arbetet är nedskalat och mycket verkar tas för givet. Dorothy accepterar utan nämnvärda reaktioner att hon är i ett magiskt land, att hon visst ska ut på ett slags uppdrag och att hon är anklagad för häxmord.

Det kan delvis bero på att Johnsen som spelar Dorothy har begränsad skådespelarerfarenhet, men med det som bakgrund så gör hon en väldigt fin insats. Och den avmätta spelstilen där det mesta fortlöper utan större reaktioner präglar hela föreställningen, så det verkar snarare ligga i instruktionerna än hos de enskilda aktörerna. Fågelskrämman får ett par knuff och så kan han gå och röra sig, utan att han reagerar nämnvärt på den förändringen i tillvaron, plåtmannen blir med på den långa turen till Oz utan närmare eftertanke, och så vidare. Jag får för lite att ta tag i för att egentligen förstå varför, och kanske till och med om, det är viktigt för Dorothy och hennes kompanjoner att ta sig till Trollmannen, och om den elaka häxan från väst utgör något större hot egentligen. I en scen som inte bara håller på att söva Dorothy och hennes vänner, men där också den yngre delen av publiken otåligt börjar skruva på sig – tempot är redan så lågt att det blir en utmaning när det tas ned ytterligare ett hack med speldosamusik och vaggande rörelser – försöker den onda häxan förgifta hela gänget. Men utan större dramatik kommer den goda häxan och räddar dem och förklarar att så länge Dorothy har sina rubinskor så kan ingenting skada henne. Jaha, men då så?

Oengagerat När det den stora uppgörelsen till slut står är det lika odramatiskt. En efter en småspringer de olika figurerna fram mot den onda häxan, som håller fram sin kvast på behörigt avstånd framför dem, varpå de snurrar runt ett par varv innan de lägger sig på golvet. Att häxan har en något obestämbar "utländsk" accent gör henne inte läskigare. Det är bara ett pinsamt unket val, som förvisso gör mig illa till mods men av fel anledning. När det blir Dorothys tur att gå till kamp så råkar hon av en tillfällighet slå ihop klackarna på sina skor tre gånger, vilket i den här versionen av sagan visar sig vara det hemliga tricket för att få häxan att tappa sin kvast, något som i sin tur tydligen oskadliggör henne. Som av en händelse har en hink med vatten materialiserat sig på den i övrigt nästintill rekvisittomma scenen, och utan större funderingar spatserar Dorothy fram till hinken och slänger vattnet på häxan som förstelnas av behandlingen. Det känns regimässigt oengagerat löst, som att man någonstans har gett upp att få den magiska logiken att hänga samman. Det låga stämningsläget tonar ut, och förställningens slut liksom rinner ut. Trollmannen ger på sitt underfundiga vis alla vad de önskar, utom Dorothy som av någon anledning inte behöver något, för nu kan hon hitta hem till Kansas själv. Hur det kommer sig, och vad hon egentligen har lärt av promenaden förblir oklart för mig i den här uppsättningen.

Moralen? Hur stort ditt hjärta är mäts inte i hur mycket du älskar andra, men hur mycket andra älskar dig, om man får tro Dorothy. Ett ganska märkligt påstående, och jag hoppas att de barn i salen som uppfattade Dorothys visdomsord har bra självkänsla och många vänner.

Nästa gång Det visuella är snyggt och smart, och teaterhusets fysiska resurser används väl, men uttrycket är inte det som förväntas av vårens stora barnsatsning. Nu ska inte en föreställning behöva ramas in av glitter och idel glada färger bara för att den riktar sig mot barn, men det behövs mer än den här dämpade designen för att skapa den utlovade Oz-magin. Jag hoppas att få se Malstaf och Tombre samarbeta igen och arbeta vidare på sitt mörka och mekaniskt stillsamma universum. Men då med ett stycke som passar in i det universumet som insisterar på att vara just det det är, och som ingen trollman i världen tycks få påverka.