Bunad, våfflor og ironi på utställning i Dubai

Norrmän (liksom svenskar, så att det är sagt) älskar att skratta åt sig själva, sina vanor och sina traditioner. Det finns en uppsättning av nationalsymboler som envar norrman står fritt att lika ofta framhäva med stolthet som att göra narr av – eller bägge delar samtidigt. Ett sätt att få utlopp för sin stolthet är ju att framhäva och exotisera sin egen kultur, i en slags omvänd upphöjning av sitt eget unikum: "Vi är allt bra säregna och tokiga vi, det finns inga andra som oss". Det görs ofta och tacksamt i allt från revyer till nyhetsrapportering. Temana att välja bland är många; våfflor, 17.mai, bunad, olja, dialektolikheter, skidor, landets litenhet, alkoholvanor, konflikt mellan by och landsbygd, konflikt mellan nord och syd, brunost och dugnad. Att göra narr av det typiskt norska är kanske något av det allra norskaste jag vet om, och därför är det passande att Hålogaland Teater väljer att markera grunnlovsjubiléet med en satir över det norska. Jo Strømgren är regissör, koreograf och scenograf för stycket som, liksom titeln antyder, tar utgångspunkt i samfunnshuset som lokal instutition. En instutition som rymmer bröllop och fest, folkomröstning och kursverksamhet och allt däremellan. Genom att förlägga handlingen i stycket till samfunnshuset har man en kort väg till att driva gäck med de flesta aspekterna av det norska samhället. Jag tar mig i att undra i fall upphovsmannen gjort det för lätt för sig? Strømgren är en klipsk man med humor och talang för att visa oss välkända teman med en ny vridning. Men klarar han att få den underhållande, men ganska uttjatade, norska självironin att kännas lika nyskriven som stycket är, eller kommer vi att skratta på rutin?

Samfunnshuset på export Scenografin tar oss mycket riktigt in i ett typiskt samfunnshus med träpanel, stapelbara stolar, samlingslokal och ett litet kök för våffelstekning. Men vi i publiken avgränsas från scenområdet med avspärrningsrep. Är det Norges isolering, genom geografisk placering eller kanske som icke-EU-medlem, som ska bli tvisten i föreställningen? Eller är det möjligen invandringspolitiken som ska få sig ett stick genom den tydliga markeringen att inte alla ha fri tillgång till gemenskapen i samfunnshuset? Ja kanske, men det är smartare än så. Föreställningen drar igång med ett brak och vi befinner oss i den norska paviljongen på världsutställningen i Dubai. Fem norrmän står på utställning och de har i uppdrag att spela just autentiska norrmän i autentiska norska situationer, för en publik som otåligt väntar på att få gå vidare till den mer sofistikerade japanska utställningen. Alla förväntningar på en satir över Norge är där i Samfunnshuset, men schablonbilderna av Norge är placerade i de små föreställningarna i föreställningen, och de sätts upp mot dramatiken som utspelar sig när utställningsskådespelarna är off-stage. På så sätt ges koreograf och utövare full frihet att ge sig hän åt det välkända parodierandet över norska kulturföreteelser. Jag blir på ett intelligent vis lockad, med både dubbel -och trippelironi, till att skratta åt både scenerna "tragikomisk-pølseservering-på-17.mai" och "frisk-och-självgod-dugnad-i-felleskjøpetdress". Strømgren kan inte heller hålla sig från att smyga in en dos dansarhumor i samfunnshuset, en humorgenre som är om möjligt ännu tacksammare än den nationella självironin. Ett gäng icke-dansare i lycra och benvärmare som dansar lyrisk jazz till "Elsk mæ sakte" går liksom alltid hem, särskilt när utövarna är så generösa och utstyrda med komisk begåvning som de som står på Hålogaland Teaters scen är. Numret känns ganska malplacerat och därför också publikfriande, men när publiken svarar rungande ja till frieriet så finns det väl ingen anledning att låta bli.

Perfekt timing Tempot är högt, och de norska representanterna på världsuställningen har en snårskog av intriger och ouppklarade relationer mellan sig. De har bara korta pauser mellan varje visning till att försöka reda ut vem som egentligen har gjort vad med vem och vem som sitter på den största hemligheten. Varje karaktär trampar sig djupare och djupare ner i sin personliga kvicksand för varje paus, och problematiken blir allt mer surrealistisk och brutal. Föreställningen är späckad av referenser, glirningar och hint. Det är inte bara "det norska" som får genomgå, det ges också sidosparkar till reality-underhållning, stereotypa könsroller och rasism. Men kanske är det lika typiskt norska fenomen som våfflor och brunost? Jag sitter på helspänn för att få med mig allt, och jag känner att en del ting går mig förbi. Det är inte bara för att jag med mitt icke-norska ursprung inte känner till allt det refereras till, men för att det tidvis sker så mycket, och att varje utövare är en fröjd att följa med på var och en för sig. Tempo och tid som verkningsmedel används på ett utmärkt vis. När större delen av föreställningen rasar fram i en hejdundrande fart blir de scener som utmärker sig de när allt nästan helt stoppar upp, och framdriften och humorn hänger på den enskilde utövarens precision och timing. Jag skulle kunne se Samfunnshuset om igen bara för att återuppleva den frigjorda lantlollan Rebekkas ögonbryn när det långsamt går upp för henne att hennes älskare har ett utvidgat trohetsbegrepp, eller för att återse den oproportionellt långa scenen när allt fokus riktas mot samiska Trudes uttryckslösa hållning när hon i trikåer och änglavingar tar emot ett negativt telefonbesked.

Våfflor framför allt I Samfunnshuset får den vita medelålders heterosexuella mannen spela sin inarbetade roll som den politiskt inkorrekta. Till en början styr och ställer han med de övriga fyra skådespelarna och får samvaron i utställningspaviljongen att centreras runt honom själv, men efterhand som hans rasistiska och kvinnoförnedrande åsikter pyser fram så sätts han på plats av de övriga i ensemblen. Den krassa samen, som genomskådar allt och alla, går lös på honom med sin torra och träffande humor. De två damerna som han lyckats förföra och sedan spela ut mot varandra biter också tillbaka på varsitt vis. Till och med det ängsliga homot som övat ett helt liv på att vara till lags utmanar honom på duell. Mannen krymper och det blir den vita heterosexuella mannen som ynklig klovn vi får se istället, också det en ganska uttjatad kliché. Men återigen: det är smartare än så. Just när jag tror att jag börjat få överblick över de kaotiska och absurda förvecklingarna i den norska paviljongen på världsutställningen i Dubai vrids hela handlingen runt ett par varv till och plötsligt befinner vi oss i en topp-politisk och diplomatiskt intrikat situation. Alfahannen som kämpat för att behålla sin status genom att trampa på de andra, bara för att få dem mot sig och sin maktposition demonterad, får sin mörka hemlighet avslöjad och han får en oväntat välförtjänad hjältestatus. Eftersom han jobbat så hårt för att dölja sina svagheter gick det oss förbi att det faktiskt var ett par styrkor som också blev dolda. Det visar sig att ingen av karaktärerna var de vi trodde de var, och när de möts av ett gemensamt hot måste de bjuda på mer av sig själva. Det blir en klassisk avrundning där ensemblen trots sina olikheter måste samarbeta för att tillsammans ta sig ur knipan. När de väl får chansen inviterar karaktärerna oss in ett lager djupare. När det verkligen gäller väljer de att offra sig själva för den goda saken. De ska bara laga ett par våfflor först.

Jenny Svensson er danser og koreograf basert i Tromsø.