Är teater politiskt och vad är politisk teater?

"Scenekunst som motstand" var tema för scenkonstfestivalen Vårscenefest, som gick av stapeln i Tromsø 28.e april till 3.e maj. Festivalens arrangemang var programmerade tro till temat som var satt upp, och föreställningar och konserter som visades hade en, om inte politisk, så tydlig samhällskritisk agenda. Bland annat gästades festivalen av Amund Sjølie Sveens performanceföredrag Economic theory for dummies, Nina Ossavy och Marius Kolbenstvedt tog upp genmodifiering i Still in Silence och palestinska the Freedom Theatre visade The Island. Alla föreställningar följdes av ett publiksamtal, så festivalen bjöd publik och konstnärer på goda möjligheter att diskutera problemställningarna som blev belysta under veckan.

Amund Sjølie Sveen: Economic Theory for Dummies. Foto: Steierischer Herbst 2013

Sunt ifrågasättande "Scenekunst som motstand" var inte bara festivaltema, det var också titeln på festivalens huvuddebatt, men med den tillagda undertiteln "Er kunst en samfunnsaktør med styrke?". Debattens kritiska hållning till festivalens egen paroll visade tecken på en sund distans från programmörens sida. Mitt i en vecka med intensivt engagemang både på och vid sidan av scenen, var det nyttigt att bli påmind om att vi som deltagare på festivalen kanske inte hade löst samtliga världsproblem trots allt – oavsett hur god eller engagerad scenkonst vi skapat och sett, och oavsett hur goda och engagerade vi kände oss som samhällsmedborgare. Debattpanelen bestod av de ovan nämnda gästande scenkonstnärerna Amund Sjølie Sveen, Marius Kolbenstvedt samt Faisal Abo Al-Heja från The Freedom Theatre. I panelen satt också Hålogaland Teaters chef Nina Wester, postdoktor i litteratur och kultur Holger Pötzsch samt teatervetare, skribent och scenkonstkritiker Ine Therese Berg.

I sin inledning reflekterade Berg kring huruvida teatern förlorat sin status, och vad det i så fall gör med scenkonst som politiskt verktyg. Berg hänvisade till sociala sammanhang där hon som teatervetare och kritiker ofta blir mött av en närmast koketterande hållning kring det att inte gå på teater. Om det att inte ta del av scenkonst nästintill blir en statussymbol, varför ta sig bryet att skapa politisk teater för de redan frälsta, istället för att till exempel engagera sig i en politisk organisation? Berg tog också upp det (möjligen) problematiska i att det mesta av konsten, och kanske särskilt den politiska, är statligt finansierad. Känner man sig som konstnär verkligen fri att kritisera det system som finansierar det egna arbetet, och är statligt finansierad politisk propaganda okej i fall man kallar det konst?

Ja, nej, kanske När debatten inleddes med att paneldeltagarna blev direkt konfronterade med frågan för dagen, i fall scenkonst är en samhällsaktör med styrka, så blev svaren, som sig bör, skiftande. Sjølie Sveen, som med sina musikaliska performanceföredrag kanske var den i panelen med den mest tydliga politiska agendan, menade att svaret blir nej. Han menade att scenkonst är viktigt för vissa, men då främst för de som är konstnärer själva, men har ingen stor roll när det gäller att påverka samhällsutvecklingen.

Teaterchef Wester menade att konsten absolut har förutsättningar och verktyg för att förändra och påverka, men att det finns element som står i vägen för att dessa ska kunna användas fullt ut. Som hinder nämnde hon konstnärers egen narcissism och självupptagenhet, och institutionsteatrarnas traditionstyngda försiktighet i sin programmering. Wester efterlyste skådespelare med önskemål om, och kanske till och med krav på, att arbeta och skapa utifrån en (politisk) övertygelse.

Kolbenstvedt var mer försiktig i sitt svar, och menade att scenkonst har potential att påverka, medan Abo AlHeja gav klart besked. Som utövande och skapande konstnär i Palestina ser han dagligen exempel på hur konsten förändrar liv. Han menade att i både föreställning- och workshopsammanhang så är konstens huvudsakliga uppgift att ge information, och att ge publik, konstnärer och deltagare möjlighet att få testa sina drömmar och idéer om ett bättre samhälle.

Politisk teater kontra teater som politisk handling Med den öppna frågeställningen som var utgångspunkt för debatten, och med panelsammansättningen för dagen, var det oundvikligt att komma in på definitionsfrågor. För vad är egentligen politisk teater?

The Freedom Theatre: The Island. Foto: thefreedomtheatre.org

I Abo AlHejas fall så är all teater politisk, i och med att det att skapa teater är en politisk handling i det samhälle som han lever i. Som exempel nämnde han det att arrangera en turné genom de olika zonerna på den ockuperande Gazaremsan, som blir en politisk aktion även om det inte är det som är målet med tilltaget. En Troms- och Finnmarksturné av en Hålogaland Teater-produktion har ingen politisk slagkraft i sig, förutsättningarna i det samhälle man befinner sig i gör nödvändigtvis något med vad som definieras som en politisk handling.

En bit ut i debatten gav Berg oss också en välbehövlig påminnelse om att politisk teater inte är en form. Under 70-talet, som väl kan sägas var den politiska teaterns storhetstid, användes arbetsmetoder inom teaterns som är utdaterade idag. Berg menade att det är viktigt att inte sätta likhetstecken mellan 70-talets arbetsmetoder och teater med politisk agenda. Den politiska teatern har också en tradition av att stå till vänster i partipolitiken, och Wester påpekade att det är viktigt att inte göra teatern till ett partipolitisk slagfält. Hon pratade istället om teatern som ett demokratiskt forum med rum för budskap och information, inte en plats som positionerar sig på den ena eller den andra sidan i ett partipolitiskt spektrum.

Hon fick medhåll av Holger Pötzsch som underströk att det är skillnad på att prata om föreställningar med politisk agenda, och teaterinstitutionen som ett politiskt rum. Pötzsh tog också upp problemställningar kring att teatern som institution inte är för alla, och att den har en utmaning i att nå ut över de fysiska ramarna den har som byggnad. Vi vet redan att (scen)konsten har barriärer som publiken ska ta sig över innan de sitter i salen; både konkreta förutsättningar som att man har råd att betala för biljetten, till mer diffusa element som känslan av förväntning på allt från klädsel till förkunskaper. Dessa barriärer gör att huvudparten av konstpubliken kommer från ungefär samma samhällsskikt. Konsten har därför ingenting att vinna på att ytterligare exkludera genom placera sig på en politisk vänster-höger-skala.

Lättvindiga politiska alibi? I och med att det både i panelen och i publiken satt palestinska scenkonstnärer blev debatten tidvis präglad av jämförelser mellan Norge och Palestina. Abo AlHeja framstod som mer övertygad, och kanske något mindre nyanserad, än övriga debattdeltagare med tydliga påståenden om att alla konstnärer har ett ansvar för att frigöra publikens tankar och idéer. Han menade att all teater är politisk, och kanske stämmer det i hans fall. Norge har möjligen ett ganska ängsligt förhållande till politisk teater, något som kanske delvis beror på det tidigare nämnda arvet från 70-talet. Denna ängslighet lyckades en av de palestinska publikdeltagarna sätta fingret på. Han hade frågat sig själv varför norska scenkonstnärer verkade ha lättare att blicka utåt än inåt. För honom framstod det som väldigt märkligt att norsk scenkonst verkade ha lättare att uppmärksamma utländska tragedier, såsom Israel-Palestina-konflikten, än till exempel sin egen stora samtida tragedi på Utøya. Han beskyllde scenkonsten i Norge för att istället använda sig av lättvindiga politiska alibi, så som honom själv. Vi fick en välbehövlig påminnelse om att man gör det för lätt för sig om man menar att man skapat politisk konst bara för att man har placerat till exempel en palestinier på scenen.

Utøya. Foto: fra wikimapia.org

Diskutera mera Delar av debatten hamnade lite vid sidan av det tänkta temat, och även om moderator lyckades hämta in deltagarna när diskussionen började glida ut så tog oenighet kring vad som är politisk teater upp stor del av samtalet. Detta berodde kanske på att temat för debatten, och kanske också inledningsorden, kunde ha varit mer definierande och hjälpt till att göra debatten mer specifik. Samtidigt så blev det som det rådde mest oenighet om det som blev diskuterat mest, vilket hade varit dumt att sätta stopp för. Även om paneldeltagarna först gav uttryck för att ha delade meningar om scenkonsten som potentiell politisk aktör, så var upplevelse som hängde sig kvar att det ändå rådde ganska stor enighet kring just det. En enighet om att scenkonst på inget vis kan avskrivas som ett politiskt element samhällsdebatten, men det kan diskuteras hur stor vikt den har, och hur stor vikt konstnärer och publik är villiga att ge den. Den diskussionen startades på Rådstua Teaterhus i Tromsø på självaste 1.maj, och fortsätter förhoppningsvis både i och utanför teaterhusen framöver.