Känslostyrda gudar i färgstark sagostund

På bakväggen ligger en abstrakt projicering i gulbeige och svagt rosa under bruna, skriftliknande symboler som får bilden att likna gamla kartor eller papyrusrullar. På golvet ligger kvadratiska tygstycken med mönster som för tankarna till orienten. Tygen ligger omlott över varandra, precist utplacerade i ett stort cirkelmönster. Under tygen skymtar ett svart och blankpolerat golv, Beaivváš har gjort ett klokt val i att ta med sig egna dansmattor till Rådstua Teaterhus. Golvet, som efterhand ska få spela bland anant älv, hav, dödsrike och jordklot, ligger klart för Inanna. Hon gör entré i lång grå rock, lätt framåtlutat, stegen verkar tunga. Gudinnan över så vitt skilda och omfattande områden som krig, fred, känslor och skörd – för att bara nämna några – verkar tärd av ålder. Men så börjar hon berätta, och hon börjar från början.

Nygammal skapelseberättelse Vi tas med på en skapelseberättelse som är närmare 5000 år gammal men ny för mig, även om den unga kristendomen tycks ha hämtat en del inspiration från samma källor. Det blir mörker och ljus, himmel och hav, ett livgivande träd planteras men befolkas snart av en lömsk orm och en illasinnad ande. Allt eftersom Inanna berättar förvandlas hennes klädesdräkt, kåpan öppnas och den regnbågskimrande insidan visas och får illustrera båtsegel, väder och vind. Efterhand som Inanna möter på andra gudar i denna sumeriska mytvärld där alla, inklusive Inanna själv, spelas av Anitta Suikkari, tas tygstyckena på golvet i bruk. De blir till kostymer och rekvisita för de olika rollerna som Suikkari elegant skiftar mellan. Det är många karaktärer som dyker upp i historien och skiften är snabba, men jag behöver aldrig tvivla på vem som gestaltas. Det tydliga kroppspråket, de stora penseldragen och de (enligt programmet) japanskinspirerade rörelserna hjälper till: Tjänarna har krumma ryggar, händer som hela tiden är i rörelse och snabb nervös andning som stöter ut orden, medan gudarna är högresta, kontrollerade och tar sin tid. Gudarna påminner om antikens grekiska dito; de är många och med olika ansvarsområden, men de är på inget vis felfria. Tvärtom framstår de närmast mänskliga med sina småaktiga brister som avundsjuka och begär. Inanna lyckas snacka till sig sina attribut och sin makt av sin äldre släkting Enki under en blöt kväll där de skålar inte mindre än 14 gånger. När Enki har sovit ruset av sig och inser vad han har gjort är det försent, Inanna tvihåller på den makt hon har fått. Med sina skavanker och sättet de gestaltas på framställs gudarna som tidvis komiska karaktärer, som man både kan och tillåts driva med, till skillnad från de mer allsmäktiga varianterna som präglar de flesta religiösa åskådningar idag.

Att hålla på tråden Föreställningen framförs på samiska, men textas på norska genom projicering på bakväggen. Det är stora mängder text, och eftersom jag inte kan samiska måste jag hålla ögonen mycket på väggen. Jag märker att jag försöker läsa färdigt så fort jag kan så att jag ska hinna se på den hårt arbetande Suikkari innan nästa textremsa dyker upp. I närmare en och en halvtimme håller hon scenen vid liv genom sina gud- och gudinnegestaltningar. Detta är en saga som förmedlas med stark intensitet, men samtidigt med ro, och sagans karaktäristiska repeterande får ta sin plats. Samma historia upprepas gärna flera gånger, som till exempel i en sekvens när Inanna uppsöker flera olika gudar med samma ärende. När hon ska nedstiga i dödsriket genom sju olika portar så får vi se henne träda in genom alla portarna, och se samma procedur upprepas varje gång. När jag börjar förstå vad som ska komma ger det mig chansen att vila blicken från texten och istället följa Suikkaris animerade gestaltningar. Det är uppspärrade ögon, ett huvud på skaft som vrids hit och dit, böjda knän och komiska gånglag ömsom med stora kliv och ömsom upp på tå. Kanske på grund av att jag inte kan språket som talas framträder andningen tydligt. Varje karaktär tycks ha en egen andningsrytm och ett helt eget sätt att lägga vikt på stavelserna. Även om några av lösningarna känns utdaterade snarare än klassiska, som när en stormfull strid gestaltas av två sjalar på stavar som viftas dramatiskt till suggestiv musik, eller demonerna som följer Inanna upp ur dödsriket illustreras med två skramlande rytminstrument som hon håller i var hand där hon går, blir jag sugen in i det visuella språket. Det gör att jag glömmer texten och faller av historien ibland. Det är också en ganska invecklad affär, detta med sumeriska gudasagor. Det är många karaktärer som alla tycks vara i släkt, och lever i en värld med en annan logik än den jag är van vid. När jag missat en aldrig så liten del av texten så är det svårt att ta upp tråden igen. Missas till exempel etablerandet av det faktum att två könslösa medhjälpare kan skapas av smutsen som hittas under en mäktig guds nagel, eller att Inanna mot vissa villkor har fri lejd ut och in ur dödsriket där hennes syster har makten men trots det har ihjäl henne med en blick, så tar det en stund innan historien stämmer igen.

Välbehövlig sagostund Kan en 5000 år gammal text ha någonting att säga oss idag? Det frågar sig Beaivváš i arrangörstexten på Rådstuas hemsida, och när jag går ut av salen har jag inget entydigt svar på frågan. De skapande och utövande konstnärerna bakom den här förmedlingen av myten om Inanna sätter inte historien i någon (samtida) kontext. Detta är klassiskt berättande och återgivning. Paralleller till vår tid får jag dra själv och med god vilja när jag till exempel jämför dåtidens gudadyrkan med dagens, eller när Inannas land drabbas av mörka tider, människoliken ligger i drivor och jag tänker på hur det ser ut i dag i samma områden (i och kring dagens mellanöstern). Å andra sidan är ju det här med kärlek, hat, krig, fred, begär, fertilitet och makt teman som aldrig blir oaktuella. Beivváš och Anitta Suikkari inviterar oss på en tradtionell framställning av en mytologisk saga, utan kommentarer eller distans. Jag känner att jag har gott av det.