Ta inte bort dövas kompetens

Teater Manu är ett världsledande teaterhus på teckenspråk grundad av döva och har sedan starten drivits av teaterchef Mira Zuckermann. På Teater Manu har det spelats Gråtende hender och Pinnochio och teatern har varit en stor konstnärlig förebild för bland annat, oss på Riksteatern Crea, som är dess svenska motsvarighet.

Efter två decennier av utmärkt arbete för scenkonsten och för teckenspråkig teater slutar Mira Zuckerman i slutet av 2021. Därför påbörjades en rekryteringsprocess i höstas för att hitta en ny teaterchef som kan ta vid och driva detta världsledande teckenspråkiga teaterhus. Vi på Riksteatern Crea har följt rekryteringsprocessen och bland de arton sökande kunde vi se att flera kompetenta döva sökt. Men när rekryteringsprocessen nu är avslutad så är resultatet att Teater Manus styrelse valt en hörande teaterchef. För ett teckenspråkigt teaterhus.

I ljuset av att dövas historia är präglad av kampen för rätten att få utgå från dövas behov, perspektiv, samt rätten att centrera teckenspråk som det främsta språket, väcker rekryteringen reaktioner och frågor. Eftersom dövas kamp även innefattar att erkänna dövas kompetens.

I det konstnärliga arbetet med teckenspråkig teater har därför vikten av att ge plats till döva om man vill producera något för döva alltid varit central. Inte som en tillfällig lösning utan som det viktigaste perspektivet att utgå ifrån. Den konstnärliga fördelen med att döva personer skapar när man producerar teckenspråkig scenkonst är nämligen oersättlig. Det grundar sig inte bara i ett liv av erfarenheter utan även att man kan orientera sig utifrån en särskild kompass och göra unika läsningar av historien, samtiden och sätta fingret på politiska frågor utifrån dövas perspektiv. Döva kreatörer kan skapa konst som hörande inte kan.

Att då styrelsen för Teater Manu inte har kunnat se och ta tillvara på den här kompetens bland de flera kompetenta döva personer som sökt är beklagligt. Och det aktualiserar återigen diskussionen om vad som är kvalitativ kompetens och utifrån vilka måttstockar vi mäter det. Trumfar formell utbildning kunskap om dövkultur och teckenspråk? En sak är, teaterutbildning kan inte kompensera bristen på djupa kunskaper om dövkultur och teckenspråk. Kunskap om dövkultur och teckenspråk är det allra viktigaste när teckenspråkig teater skapas och i detta fall behöver den kunskapen inte heller vara motstridig med att en potentiell teaterchef även har kunskap om scenkonst.

På grund av hur samhället är ordnat så har hörande lättare att skaffa sig formella utbildningar och formella erfarenheter än döva. Det är ett faktum som man borde ha tagit hänsyn till i rekryteringsarbetet. Om man nu sett sådana brister kunde styrelsen låtit Teater Manus kompententa anställda bistå den nya döva teaterchefen i en övergångsperiod för att landa i rollen. Istället får den nya hörande teaterchefen ett helt år på sig att arbeta tillsammans med den nuvarande teaterchefen för att komma till rätta. Det innebär inte bara att den nya teaterchefen för Teater Manu inte är döv utan även att det ser ut som att Teater Manu efter årsskiftet bara kommer att ha en enda döv fast anställd.

Att en hörande person rekryterats till ny teaterchef vid ett världsledande teaterhus på teckenspråk hade kunnat vara ett utmärkt drama för att gestalta en större berättelse om dövas position i dagens samhälle. Istället är det en beklaglig verklighet. Inte ens på en sådan plats tas dövas kompetens och perspektiv tillvara på. Dövas position behöver förstärkas, inte försvagas. Det behövs fler döva ledare som kan stärka dövsamhället och fungera som förebilder för kommande generationer. Hörande personer måste respektera döva och dövas plats i de egna organisationerna. Konst på egna villkor, utifrån dövas perspektiv, måste fortsätta finnas för den konsten kan inga andra skapa.